Liten historielektion...

På 1000-talet landsteg de första maorierna i sina kanoter som enligt legenden sägs ha varit 40 till antalet. De ska ha paddlat från det mytomspunna hemlandet Hawaiki. (Vilket för tankarna till Hawaii och den Hawaiianska kulturen har många likheter med maorikulturen. Men maorierna refererar till Hawaiki som platsen där man föds och dit man återvänder efter döden).

1642 anlände den första europén, holländaren Abel Tasman. Det var han som ”döpte” landet efter den holländska provinsen Zeeland och många platser bär namn efter denna upptäcktsresande, bland annat Tasmanien (som hör till Australien), Tasmanska havet och Abel Tasman National Park.

Maori kristnades av européerna men fortfarande är maorilegenderna och naturgudarna ett starkt inslag i deras kultur. Som i så många andra länder som influeras av ”Västvärlden” har religion och ursprungskultur smält samman till någonting nästan odefinierbart och något som skulle kunna beskrivas som oviktigt. Men de senaste årtiondena har det skett ett uppsving i intresset för att sprida kunskap om Maorikulturen och språket och därmed bidragit till att stärka självkänslan hos många med Maoriursprung.

Till skillnad från många andra länder där den ”vite mannen” landstigit har Maorifolket aldrig tvingats leva i reservat och liknande, men de blev berövade på mark. År 1840 upprättades ett kontrakt, ”Treaty of Waitangi”, mellan den brittiska kronan och Maori, som befäste den brittiska lagen och samtidigt gav Maori rätten till sitt land och sin kultur. Men fördraget är en ständig källa till stridigheter då tolkningarna går isär beroende på vilken översättning man läser, den på engelska eller den på Maori.