Strejken löser inte problemen

En arbetsmarknadskonflikt ska få effekter, det är poängen med stridsåtgärder, och den ska helst vara så kännbar att den snabbt leder fram till ett avtal.

Men konflikter i den offentliga sektorn är ett vapen med svag effekt. En strejk leder till lägre servicenivå gentemot allmänheten vilket kan leda till ett ökat opinionstryck på arbetsgivarna att ge med sig, men till skillnad från i den privata sektorn saknas det hårda ekonomiska trycket. En strejk på industriområdet leder till snabba och stora ekonomiska förluster för arbetsgivaren, som dessutom är svåra att ta igen.

I den här konflikten har sjuksköterskorna ett stabilt opinionsstöd bakom sig men verkligheten emot sig. Det är svårt att tro att strejken kommer att leda till annat än marginella förändringar i det slutbud (4 procent 2008, 2,5 procent 2009 och 2 procent 2010) som sköterskornas förbundsstyrelse var beredda att acceptera men som medlemmarna sa nej till.

Det beror inte på att sköterskorna inte är värda en bättre löneutveckling, utan på att hela systemet är så inlåst att ett avtal ens i närheten av vad sköterskorna ursprungligen krävt (15 procent på två år) får oöverskådliga effekter. Andra stora grupper inom den offentliga sektorn kan också hävda – med rätt eller orätt – att de är felavlönade och kräva liknande nivåhöjningar.

Det skulle i sin tur leda till omfattande nedskärningar och nedläggningar av den offentliga servicen.

Det rimliga resultatet av strejken är ett utfall som innebär att problemet med sjuksköterskornas lönenivåer i allt väsentligt kvarstår. Bäddat för besvikelse med andra ord.

Andra metoder måste till för att uppnå en bättre löneutveckling, vilket dessutom kräver ett starkt engagemang från arbetsgivarnas sida. Det krävs också en acceptans från andra yrkesgrupper inom vården för att sköterskornas nivå ska kunna höjas. När kompensationskrav kan förväntas från alla håll blir en lösning på Vårdförbundets nivåer ogenomförbar.

Det betyder också att problemet kvarstår. De senaste åren har undersköterskorna kommit ikapp sjuksköterskorna, löneskillnaden är liten och det berättas om exempel där undersköterskor har högre lön än sjuksköterskor.

Det ställer två viktiga frågor på sin spets: hur ska ansvar premieras och hur ska utbildning avlönas. Sjuksköterskorna har en treårig högskoleutbildning (ett fjärde år för att bli specialistsköterska). All lönebildningsfilosofi utgår från att just dessa faktorer ska ha stort genomslag vid lönesättningen och detta avspeglas dåligt i sjuksköterskornas nuvarande lönenivå.

Tre–fyra år på högskola leder för de flesta till studieskulder på runt en kvarts miljon kronor och det innebär också en förlust av tre–fyra års yrkesliv med åtföljande lägre livslön. Om inte detta kompenseras genom lönen när man är färdigutbildad återstår egentligen endast trevlighetsfaktorn för att locka unga människor in på en utbildning som leder till ett yrke som samhället har mycket stort behov av.

Ekvationen måste lösas för att den offentliga sektorn ska klara sin personalförsörjning i framtiden.

Man kan undra om det är de senaste tio årens avtalssystem inom Vårdförbundets område som bäddat för dagens problem. Förhandlingar om kronor och ören har förts lokalt, i det centrala avtalet har endast funnits en lägsta garanterad nivå på två procent.

Det har inneburit en god löneutveckling på sina håll medan man i andra landsting vaktat tvåprocentsnivån. För Vårdförbundet har detta blivit ett växande problem, med medlemmar som har betydande löneskillnader beroende på var i landet de arbetar.

Nu klämmer man till, och vill ha ett generellt lönepåslag, lika för alla. Det är tveksamt om det är en bra metod.

Förutsättningarna för lönebildning är olika på olika arbetsplatser och på olika håll i landet. Det skapar också förutsättningar för att byta arbete i syfte att få högre lön och på lång sikt gynnar löneskillnader inom samma yrke, både individuellt och geografiskt, kollektivets lönenivå.

När den här strejken är slut och effekten summeras är slutsatsen given: lite, lite mer i plånboken än slutbudet men de stora problemen med den offentliga sektorns lönebildning kvarstår.