Stödpaket är fel väg

För Västsverige är bilindustrin mycket viktig och en motor i ett omfattande industriellt nätverk med underleverantörer som sysselsätter många tusen västsvenskar.

Om personbilstillverkningen skulle upphöra får det långtgående negativa effekter många år framöver. Är en så dyster utgång över huvud taget något att räkna med?

I dessa tider när de finansiella meteorologerna varje dag rapporterar nya orkanbyar är det lätt att vara dysterkvist. Situationen underlättas inte av att Volvo och Saabs framtid avgörs på annat håll än i Torslanda och Stallbacka. Den bestäms i Detroit.

De båda bilföretagens ägare, Ford och General Motors (GM), har gigantiska problem med rörelseförluster som åtgärdspaketen aldrig tycks hinna ifatt. Till de stora industriella problemen läggs nu en finansiell kris i USA som kraftigt göder en lågkonjunktur som får folk att köpa färre och mindre bilar. Spiralen skruvar med obändig kraft nedåt.

Spekulationerna om Volvo och Saab har pågått länge eftersom de grundläggande problemen är lönsamhet – man säljer helt enkelt för få bilar. När ytterligare faktorer som lågkonjunktur och finansiell oro tillkommer förstärks de befintliga problemen.

I USA suktar de stora biljättarna efter statliga pengar för att klara utveckling och omstrukturering. Det är inte sannolikt – och inte klokt – att amerikanska skattebetalare ska bekosta bilindustrins försyndelser. Generellt för de amerikanska bilföretagen är att de inte i tid sett och förstått vad en anpassning till effektivare, mindre och bränslesnålare bilar kräver. De östasiatiska biltillverkningarna har tätpositionen och kan befästa den medan de amerikanska företagen ägnar sig åt räddningsaktioner.

Både Ford och General Motors har år av kraftig expansion genom uppköp av andra märken bakom sig. Storleken skulle lösa problemen, utvecklingskostnaderna fördelas på fler märken och bilar. Det fungerade inte. Ford har redan skalat bort en del av de senaste decenniernas förvärv, t.ex. såldes det brittiska lyxbilsmärket Jaguar till ett indiskt företag.

Om krisen i Detroit förvärras – vilket det finns anledning att tro – kommer de perifera bolagen Volvo och Saab att sitta pyrt till, oavsett hur bra bilar de tillverkar. Förlustbringande delar måste skäras bort, antingen läggas ned eller säljas.

En försäljning behöver inte vara negativ för Volvos och Saabs anställda – och därmed inte heller för Västsverige – men medför en tid av stor osäkerhet. Men var finns tänkbara köpare? Sannolikt i Kina eller Indien där det finns starkt växande köpstarka inhemska marknader som är intresserade av bilar i ly- xiga segment. Men är Ford och GM beredda att sälja till växande och aggressiva konkurrenter och därigenom lägga ett avancerat säkerhetskunnande i deras knä? Mycket tveksamt!

Den nye Volvochefen Stephen Odell uttalar sig optimistiskt och vill lösa krisen med lyxigare bilar och effektivare produktion. Saabchefen Jan-Åke Jonsson sätter sin förhoppning till två nya modeller som lanseras först om ett och ett halvt år. Ingen av dessa nya bilar tillverkas i Trollhättan – där rullar banden med gamla modeller.

Det låter mer som förhoppningar än tillförlitliga prognoser. Världsekonomin talar inte för kraftigt ökad bilkonsumtion och bilmärken med krisnimbus brukar ha svårt att bryta ny mark. Så den västsvenska oron är befogad.

I detta perspektiv är det begripligt att det kliar i regionpolitikernas fingrar. Ett stödpaket förbereds för att pytsa in pengar i konkreta forskningsprojekt i Volvomiljön som kompensation för att ägarna Ford varslat om neddragning av forskningsinsatserna.

200 miljoner kronor talas det om, varav 100 ska komma från regionen. Det är en spott i det underskottshav som Volvo PV utgör (förlusten förra året var 1,6 miljarder kronor). Om pengarna placeras i för regionen bestående forskningsvärden kan de möjligen vara rimliga, men det är inte skattebetalarnas uppgift att bidraga till utvecklingen av lyxbilar. Det måste aktieägarna och bilköparna själva stå för.

När varvsindustrin gick på knäna för 30 år sedan gavs gigantiska summor för att bygga båtar som ingen ville köpa. Det räddade inte varven. Minns den läxan, bilindustrin måste rädda sig själv.

Björn Wahllöf

återkom i en debattartikel i BT den 1 oktober till frågan om sträckningen av en framtida snabbjärnväg genom Borås.

Om en sådan ska komma till stånd inom rimlig tid och till acceptabla kostnader måste förberedelsearbetet göras noggrant och seriöst. Wahllöfs alternativ att lägga järnvägen i nuvarande R40:s spår är ingalunda huvudlöst. Det kan däremot en avancerad tunneldragning genom Borås visa sig vara.

Så länge ett billigare – och enklare – alternativ inte är utrett kommer det alltid att spöka i debatten och vara anledning att skjuta på beslutet.

Därför bör detta alternativ prövas parallellt med de varianter som nu studeras.