Skulder kan inte röstas bort

I går röstade islänningarna om sina skulder till utlandet, i dag röstar invånarna i Schweiz om huruvida plågade djur ska ha rätt till juridiskt ombud när husse ställs inför domstol.

På Island är folkomröstningen resultatet av en folkresning där man gick man ur huse utrustade med kastruller och grytor, därav benämningen Kasserolle-revolutionen. Opinionen fick presidenten, annars närmast maktlös, att vägra skriva under den lag om skuldreglering som både regeringen och alltinget godtagit.

Presidenten, Olafur Ragnar Grimsson, överlät frågan till folket. I går gav man ett besked som kunde ha varit hämtat från nobelpristagaren Dario Fos berömda fars: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Den som följt det dramatiska efterspelet vet att de isländska bankerna drabbades av hybris under tidigt 2000-tal och trodde, som de gamla vikingarna, att de hade kraft och förmåga att erövra världen. Inte med svärd utan med lånade pengar. Det såg länge ut som om pyramidspelet skulle lyckas. Men finanskrisen träffade det isländska banksystemet som en Tors hammare och höll på att dra ner den lilla, men stolta, nationen i Ishavet.?

Dessförinnan hade islänningar levt ett liv i sus och dus med en köprusch och lånekarusell som överträffar det mesta. Låntagarna uppmanades dessutom att ta lån i utländsk valuta vilket gjorde finanskrissmällen dubbelt hård när den isländska kronans värde dramatiskt sjönk ihop.

Islänningarna är som privatpersoner tungt skuldsatta och till detta kommer bördan av statens skuldsättning. Landsbanki lånade genom sin internetbank Icesave ut stora summor till – förutom islänningar – främst britter och holländare och när det visade sig att den banken var ett luftslott gick isländska staten in och garanterade insättningarna för alla islänningar, men inte för bankkunder i andra nationer.

Regeringarna i Storbritannien och Holland gick då in och garanterade deras pengar, men kräver att Island i slutändan står för fiolerna.? Vilket Islands regering och en knapp majoritet i alltinget gått med på. Det rör sig om ca 35 miljarder svenska kronor som skattebetalarna på Island (som är långt färre än de 330 000 invånarna) ska betala tillbaka.

Det tar många år och kostar långt mer med den saftiga ränta som långivarna kräver. Det innebär en mager tid för islänningarna med återverkningar på statens förmåga att leva upp till andra krav, till exempel sociala reformer, som medborgarna rimligen ställer.?

In i det sista har förhandlingar pågått mellan Island och England/Holland för att under trycket av opinionen och den kommande omröstningen uppnå bättre villkor för islänningarna och därmed kunna ställa in folkomröstningen. Försöken misslyckades. I går röstade islänningarna därför om sina skulder.?

–?Islänningarna lever hellre på tran i ett år än betalar en penny till Storbritannien, tolkade professor Eirikur Bergmann stämningen. Men håller det?

Det går inte i ett internationellt samspel att folkomrösta om lån, skulder och räntesatser. Islänningarna kommer till slut att få ta ansvar för sina banker hur orimligt det än kan uppfattas. Ännu orimligare är det att skjuta över detta ansvar på engelska skattebetalare.?

Nu väntar sannolikt politisk kris och kanske nyval. Den nuvarande regeringen kan då få respass som en konsekvens av Icesave-avtalet. I dess ställe kan de partier som satt vid makten när allt elände skapades återkomma. Med vilken trovärdighet kan de lösa problemen??

Om folket röstar nej betyder det inte att Island slipper undan sina räkningar. Men rimligen betyder det att politikernas manöverutrymme minskat, man måste finna smakfullare lösningar för sin skuldreglering.

Island har bankat hårt på EU:s dörr i en ambition att komma in i en varmare ekonomisk klimatzon. För att EU ska öppna dörren krävs att Island tar ansvar för sina ekonomiska problem.

EU har redan avsevärt större problem att hantera i den egna kretsen. Grekland och Portugal står på bankruttens rand, Spanien går i samma riktning. En gräddfil för Island kan inte skapas utan att problemen i Sydeuropa fördjupas.

För övrigt

? är det ett huvudlöst förslag att göra en f.d. partiledare till ordförande i Sveriges Radios styrelse. Lars Leijonborg kan inte med trovärdighet hävda Sveriges Radios oberoende. Avståndet till maktens centrum är för kort.

? SJ, SJ, gamle vän ?. har spårat ur och tidtabellerna har mer eller mindre avskaffats. Bil och flyg har varit långt mer pålitliga färdsätt. Det är rimligt att man ser till att de gamla järnvägarna fungerar innan man bygger nya.

? låter inte flyttfåglarna vintern rubba deras tidtabell. På flera håll i landet har staren hörts och synts. Det är en pålitlig signal, som gör livet både ljusare och varmare. Hoppet ökar för dem som sitter fast i Östersjöns is.