När ängsligheten tar över

Minskad efterfrågan på allt, utom möjligen konkursjurister, präglar världsekonomin och sargar företag som bara för ett halvår sedan, ja till och med ett kvartal sedan, framstod som välmående, fulla av framtidstro och investeringsvilja.

Nu tar de täten i varselligan.

När Electrolux i Mariestad skickar hem hela personalstyrkan med lön i en månad för att lagret är fyllt med 40.000 osålda kylskåp illustrerar det tydligt hur det är ställt med köplusten i konsumentledet.

När hustillverkaren Finndomo varslar 100 i Hässleholm och Hjältevad illustrerar det humöret på bostadsmarknaden.

Och när Myresjökök gör sig av med 25 personer i Älmhult visar det att ombyggnadslusten är stendöd.

När Sandvik planerar att säga upp 1.000 anställda i Sverige illustrerar det hur efterfrågan på högkvalitativa produkter inom verktygssektorn har tvärbromsat. Sandvik har, i likhet med Electrolux, stora lager som måste minimeras.

Så ser det ut i företag efter företag och alla drabbas av det som Svenskt Näringslivs Urban Bäckström vid sitt boråsbesök i tisdags framställde som den värsta farsoten just nu: ängsligheten.

Ängslan är en lika stark drivkraft som framtidstron och när alla ekonomiska fundament är så osäkra som de är just nu tar företagen det säkra för det osäkra och vidtar hellre åtgärder i överkant än i underkant.

Över allt riktas blickarna mot den politiska nivån, både här hemma och runt om i världen: lös problemen, eliminera orsaken till ängslan.

Men politikernas vapen är trubbiga och osäkra, det har historien visat.

När stora företag, och hela branscher, är i gungning ropas det på statsingripande. Tydligast just nu är bilbranschens djupa kris. I de internationella tevekanalerna kunde man häromkvällen följa hur Fords, Chryslers och General Motors högsta chefer satt inför en senatskommitté och vädjade om omedelbar hjälp för att förhindra konkurs.

Den amerikanska kongressen är, klokt nog, svårflörtad. Att med stora insatser från skattebetalarna lägga dessa bilgiganter i respirator om utgången ändå är given är inte lockande. Bilindustrin är inte i generell kris, utan bilkrisen är i första hand amerikansk men får världsomfattande betydelse för att dessa företag har produktion runt om i världen, t ex Volvo och Saab i Sverige.

Det väcker också frågan om storleksmaximering som idé. I en fas i ett företags utveckling är ett större sammanhang en fördel. Många kostnader kan fördelas över en större massa och i goda tider finns det ekonomisk styrka att satsa på produktutveckling och tillväxt. I en annan fas blir storleken en belastning, kontrollen över såväl kostnader som utveckling förloras och ledarna för de stora multinationella företagen både eftersträvar och erövrar statschefers status.

Så börjar slutet.

När slutet har börjat förvandlas företagens chefer till supplikanter och vädjar om skattebetalarnas hjälp. Och får stöd av de fackliga företrädarna som har att försvara medlemmarnas arbetstillfällen.

Skattebetalarnas pengar är goda pengar och ska användas klokt. Inte kastas efter dåliga pengar, inte fylla svarta hål. Därför är investeringar i framtidsnyttiga projekt det viktigaste instrumentet för att hålla sysselsättningen uppe. Här måste kommuner, regioner och staten göra sitt. I Borås, med stark ekonomi i botten, borde skyndsamt tas fram en plan för vad som kan tidigareläggas. Behov saknas inte.

Till sist

När 300 par vårdhänder tas bort försvinner inte vårdbehovet lika enkelt. Det flyttas över till hemsjukvård eller korttidsvård och bekostas av samma skattebetalare som försörjer regionen, fast över kommunernas budget.

Ta din säng och gå, sa Jesus och därmed var vårdproblematiken löst.

På Södra Älvsborgs sjukhus får doktorn säga ”ta din säng och gå till kommunen”.