Motståndets parlör

När höstlöven börjar falla och lufttemperaturen sakta sjunka, då stiger den politiska temperaturen och gatorna blir, som så ofta i Frankrike, skådeplatsen för den politiska kraftmätningen.

Grève är i fransk version varken en ost eller en adelsman, utan strejk. Och resistance är vad som uppvisas av de tusen och åter tusen som går ut på gator och torg för att protestera mot "la rèforme des retraites", det vill säga regeringens förslag att höja lägsta pensionsåldern från 60 till 62 år. Retraite betyder således pension.

Den politiska processen har pågått länge och slutbehandlas nu i den franska nationalförsamlingens första kammare, senaten. I början av veckan väntas omröstningen genomföras och utgången är ingalunda oviss. Förslaget blir lag. President Nicolas Sarkozy har majoriteten i sin hand och den kommer att leverera, dock osäkert till vilket framtida politiskt pris.

De franska pensionsreglerna är mycket frikostiga och Frankrike har detta gemensamt med andra länder i Europa där partierna köpt röster med generösa och ofinansierade reformer. Den socialistiske presidenten François Mitterrand genomförde en radikal sänkning av pensionsåldern 1982 utan att beakta de framtida och långsiktiga konsekvenserna. Nu står han i den politiska skamvrån för sitt ointresse för hur pensionssystemet skulle bekostas.

Pensionskostnaderna gräver stora hål i statens finanser. Budgetunderskottet är alarmerande och måste återställas till normal nivå. En höjd pensionsålder från 60 till 62 låter ur svenskt perspektiv som ett blygsamt steg. Det är det också, men i nivå med vad det politiska systemet orkar med. Det finns stora problem i varje hörn i det franska samhället.

Ungdomsarbetslösheten är runt 25 procent. Den totala arbetslösheten är cirka tio procent. Spänningarna mellan olika samhällsgrupper ökar och det invandrartäta Frankrike har förlorat mycket av sin generositet mot nykomlingar. Klimatet har hårdnat.

Sarkozy har drabbats av samma rutschkaneliknande opinionsutveckling som president Barack Obama i USA. Från entusiasm och höga popularitetssiffror till att rent av vara illa sedd av en växande majoritet.

Pensionsreformen driver han beslutsamt i visshet om att det saknas politiskt alternativ. Oppositionen bjuder visserligen motstånd, men i grund och botten är socialistpartiet införstått med att pensionsåldern måste höjas. Vi ett eventuellt maktskifte om 18 månader vill man inte ha en olöst pensionsreform i sitt knä.

Det är de starka facken, järnvägsanställda och transportarbetare, som driver kampen mot pensionsreformen, lika hårdnackat som man alltid driver sin frågor. Och så finns där en del udda grupper, som exempelvis museianställdas fack. Så tråkigt som det måste vara att sitta och vakta en museisal kan man förstå att pensionen aldrig kan komma tidigt nog för dem.

Ett för president Sarkozy mycket mer oroande inslag är att demonstrationerna fylls av unga människor. De är knappast ute på gatorna för pensionsfrågans skull, utan snarare för den allmänna hopplöshet som sprider sig i den unga generationen.

Framtidsbilden är inte lika ljus som den var för föräldragenerationen. Det krävs omvälvande förändringar i det franska samhället, men det finns ingen politisk kraft som kan formulera riktning eller mobilisera kraft. Frankrike går till val om ett och ett halvt år och det som idag händer på gatorna i franska storstäder är också förpostfäktningar inför presidentvalet 2012. De låga opinionssiffrorna har gett presidentens många motståndare blodvittring.

När pensionsreformen är klubbad väntas Sarkozy genomföra en större regeringsombildning och byta ut premiärminister François Fillon mot en ny kraft. Det är inte säkert att det draget lyckas, Fillon uppskattas mer av fransmännen än vad de uppskattar Sarkozy. Det är möjligen Fillons största brist.

Ingen vet om strejkerna kommer att fortsätta när väl det slutgiltiga pensionsbeslutet har fattats. Det är en konst i sig att avveckla en strejk som inte nått sitt resultat. Svårare är det om aktionerna dessutom förvandlas till en del i en mycket lång valkampanj.

Men Nicolas Sarkozy ska man inte räkna ut. Han ar oberäknelig, kallhamrad och hårdhudad. Han kan tänkas vända strejkerna till sin fördel.