Finns viljan i Köpenhamn?

Så stora förväntningar på verkningsfulla resultat har byggts upp, att man med säkerhet vet att mötet kommer att sluta i stor besvikelse hos många, från kvalificerade klimatforskare till vanliga miljöengagerade människor.

Att konferensen inte slutar i en för klimatet optimal handlingsplan – vad det nu är – ligger i sakens natur. Det kommer att finnas 192 stater runt konferensborden i Köpenhamn som har väldigt olika utgångspunkter, mycket skiljaktiga prioriteringar och totalt olika ekonomiska förutsättningar. I många fall saknas dessutom den politiska vilja som krävs för att träffa långtgående och bindande avtal.

Varje dag kan vi läsa, höra och se nyhetsrapporter om klimatbaserade förändringar som alla är mycket oroande. I veckan beskrevs den smältande glaciären på Europas högsta berg, Mont Blanc och tidigare har smältande inlandsis på Grönland och krympande glaciärer i sydamerikanska Anderna rapporterats. Allvaret kan inte negligeras.

Den övervägande delen av forskningseliten är ense om att koldioxid är en avgörande orsak till klimatproblemen och att en överenskommelse som leder till en kraftig begränsning av utsläppen är ett nödvändigt resultat vid Köpenhamnsmötet.

Tvivlare finns förvisso, som anser att temperaturhöjningarna beror på naturliga och långsiktiga klimatsvängningar som jordklotet varit med om förr och som människan inte kan påverka.Det må vara hur det vill med detta. Frågan har också en annan, moralisk, dimension. Bakom koldioxidutsläppen står fossila bränslen, olja, kol och gas. De är i olika grad ändliga resurser. Oljeutvinningen kan inte fortsätta i den omfattning vi vant oss vid, tillgångarna töms snabbt. Naturgasen är också en begränsad resurs även om ryska Gazproms ambitioner att förse ett energihungrande Europa ger annat intryck.

Det faktum att olja, gas och kol blir allt mer svåråtkomligt och en gång kommer att ta slut, är ett oavvisligt argument för att dramatiskt sänka användningsgraden av dessa bränslen. Det är ett växande moraliskt ansvar inför efterföljande generationer, oavsett hur koldioxidutsläppen påverkar klimat och miljö.

EU har tagit på sig en ledande roll i den politiska processen och statsminister Fredrik Reinfeldt har som EU-ordförande åkt från toppmöte till toppmöte för att påverka andra viktiga aktörer att ta sitt ansvar för ett klimatavtal med bindande förpliktelser som alla stater kan ställa upp på.

EU:s och Reinfeldts möte med president Barack Obama blev en besvikelse i den meningen att det stod klart att presidenten inte kan leverera klimatåtgärder i nivå med de ambitioner han signalerat. Motsvarande möte i slutet av veckan mellan EU och Indien klargjorde att Indien, en av världens starkast växande ekonomier, inte är berett att ta på sig en tvångströja som bromsar den ekonomiska utvecklingen.

Samma besked kan väntas från Kina, vars ambitioner i världsekonomin överträffar Indiens och där statsledningen ivrigt verkar för att svara upp mot sina medborgares krav på snabbt ökat välstånd. I både Indien och Kina mäts individuellt välstånd bland annat i tillgången på bil, vilket illustreras av att indiska och kinesiska företag köper bilföretag i västvärlden. Det är lyxiga och bensintörstiga märken som Jaguar, Land Rover och Hummer. Kinesiska Geelys sannolika köp av Volvo är ett annat exempel på välfärdsambitioner med stor påverkan på miljön.

Dessa samtalsrundor har tydligt visat att motsättningarna i klimatfrågan är betydande, mellan industriländer och utvecklingsländer, mellan öst och väst, mellan stater som har energitillgångar och stater som saknar sådana. Så här fyra veckor före Köpenhamnsmötet talar man inte längre om avtal. Nu är en överenskommelse om riktning i det fortsatta miljöarbetet målet.

Erfarenheten från förra klimattoppmötet, i Kyoto, visar hur viktigt det är att få med alla viktiga aktörer. Det avtal som då hamrades fram på övertid har betecknats som misslyckat, främst orsakat av att Bush-styrda USA vägrade skriva under avtalet. Avtalets verkningsgrad reducerades kraftigt genom att världens största ekonomi inte deltog.

Idag är de amerikanska tongångarna helt annorlunda. President Obama har gett klimatfrågan hög politisk dignitet. Det räcker dock inte eftersom han inte ensam äger frågan. I kongressen är skeptikerna och motståndarna i majoritet och möjligheterna för presidenten att få igenom sin klimatpolitik är små. Det krävs kompromisser och kohandel. Och det tar tid.

Den politiska verkligheten avgör Köpenhamnsmötets resultat. Den som vill minst har – tyvärr – större inflytande än den som vill mest.

För övrigt

? har busstrafiken i Borås centrum för femtioelfte gången kommit i hetluften. Den hör hemma där tills en ny och bättre lösning hittas.

? bör den kollektiva stadstrafikens hemort finnas vid samma resecentrum där snabbtågen i framtiden ska stanna. Två busstationer, som idag, är en för mycket.

?kan Södra Torget utan bussar bli en pärla för Borås med unika möjligheter att skapa ett offentligt rum med rikt och skönt stadsliv, öppet mot Viskan och oasen Stadsparken.

? tror jag fortfarande på en spårvagnslinje från Pinocchio till Knalleland.