Bondeoffer i politiskt rävspel

De elektriska stötarna har inte enbart drabbat bolagets utsatte vd, Lars G Josefsson, och styrelsen i sin helhet utan med många volt träffat även näringsminister Maud Olofsson.

För regeringen är ledningskrisen och turbulensen kring Vattenfall högst ovälkommen och riskerar att inflammera den dragkamp om energipolitiken som pågår mellan allianspartierna. Energipolitiken ser ut att segla upp som en stor fråga i den valrörelse som inte ligger så långt borta.

Lars G Josefsson har länge tillhört företagsvärldens 14-taggare med välsmort munläder och en gigantisk kassa att regera över. Han måste denna vecka ha frågat sig vad som är värst, att vara VD i ett bolag med sviktande förtroende på börsen, eller VD för ett statligt bolag med konkurrerande politiker som uppdragsgivare. Vattenfall verkar i en mycket komplicerad miljö med ägare som på en och samma gång vill ha både ekonomiskt? och ideologiskt resultat.

En statlig VD som inte kan leverera det ideologiska resultatet drabbas av politisk misstro och är sannolikt rökt. Det bekräftas också av fredagens besked att Josefsson lämnar Vattenfall nästa år.

Vattenfall är ett mycket framgångsrikt företag som rimligen verkat efter den väg som regeringarna angett. Josefssons problem är möjligen att han haft högre profil än vad som passar sig för en representant för ett statligt bolag.

Vattenfall har aktualiserat frågan att sälja sitt elnät. Den idén kan ifrågasättas, men rimligen också prövas seriöst med utgångspunkt från motiv och mål. SJ äger inte järnvägsspåren så Vattenfall behöver måhända inte äga elledningarna. Men när en sådan strukturell förändring kopplas till kärnkraftsinvesteringar i England blir den befängd. Om nu inte den kopplingen är en vulgär politisk konstruktion för att komma åt Josefsson. Båda idéerna är prövade och avförda.

Vattenfall har växt kraftigt under senaste decenniet genom stora förvärv i Tyskland, Polen och Holland. Dessa förvärv hade inte kunnat genomföras utan regeringarnas godkännande. Vattenfall förtjänar inte längre namnet, vattenkraften står för 25 procent av elproduktionen, kärnkraft för lika mycket och den kolbaserade kraften för 50 procent.

Kol är ett smutsigt energislag? som belastar klimatet hårt, kärnkraft är rent från klimatsynpunkt men smutsigt från avfallssynpunkt. Båda är mycket kontroversiella och gör att Vattenfall hamnar i centrum för den politiska debatten, inte bara i Sverige utan i ännu högre grad i Tyskland. När Vattenfall blir utsatt för hård internationell kritik så svider det ordentligt hos regeringen.

Problemen med tyska kärnkraftsreaktorer har inte stärkt Josefssons aktier. Inte heller hans vurm för slutförvaring av komprimerad koldioxid har vunnit opinionen. Men Josefsson blir ett bondeoffer i det politiska rävspelet. Han har inte agerat i strid med Vattenfalls styrelse eller de instruktioner denna fått av tidigare eller nuvarande regeringar.

För mindre än ett år sedan fick Vattenfall en ny styrelseordförande och regeringen valde då den mycket meriterade Lars Westerberg, tidigare VD för Autoliv och mannen som ledde detta företags internationella expansion. Valet av honom är rimligen regeringens bekräftelse på Vattenfalls internationella inriktning.

Förtroendekrisen aktualiserar Vattenfalls framtida struktur och uppgift. Vad är rimligt att svenska staten och svenska skattebetalare äger, var en retorisk fråga av näringsministern under fredagen. Frågan är mycket rimlig och mycket politiskt laddad.

Jag tycker att vattenkraften och elnätet, i likhet med järnvägsnätet, är en grundläggande del av landets infrastruktur som staten har anledning att även fortsättningsvis äga – helt eller delvis. Däremot finns det inget annat motiv än pengar för att Vattenfall ska vara stora elproducenter i Tyskland, Polen och Holland.

Då bör frågan hanteras därefter. Stycka Vattenfall, behåll staten som helägare av nät och Vattenfalls svenska elproduktion, placera övrig verksamhet på börsen med Vattenfall som möjlig delägare. Det skulle ge försäljningsintäkter, riskspridning och ett större politiskt avstånd till engagemangen i Tyskland, Holland och Polen.

Att svenska företag är stora på världsarenan ska vi vara stolta över. Men staten som företagare har inte där att göra.

För övrigt

? avslutar president Obama sitt besök i Kina i dag. Det finns då skäl att sända en tacksamhetens tanke till president Richard Nixon, som 1972 överraskade världen genom att resa till Peking, bryta isoleringen och därmed starta utvecklingen mot en fredligare värld.

? bör man påminna om den kinesiske kommunistledaren Deng Xiaoping som fattade att ekonomisk utveckling och planekonomi var oförenliga storheter. Och handlade därefter.

? kunde ingen då tro att Kina några decennier senare, bakom den kommunistiska masken, skulle bli en expansiv kapitalistisk ekonomi med imperialistiska förtecken.

? är de två världsmakterna idag beroende av varandra - mest beroende tycks USA vara. Utan kinesiska lån hotar ruin den amerikanska statskassan.