Olsson är enda hoppet
Nästan på dagen 20 år sedan startade friidrotts-VM i Tokyo. Jag var där för att leverera mina allra första sportkrönikor. Nervös inför uppgiften. Orolig över alltför få duktiga svenskar att skriva om.
Inför premiärleveransen övervägde jag att hoppa av uppdraget. Inför den andra krönikans än värre vånda hade jag beslutat göra det.
Det blev inte riktigt så.
På förhand fanns bara ett stort hopp. Patrik Sjöberg skulle fixa en medalj om hans onda vänsterfot höll. Det gjorde den inte. Sjunde plats, sorg och elände.
Som orutinerad nykomling rådde jag Sjöberg att "lyssna på sin sargade kropp och lägga av". Året efter tog han OS-silver i Los Angeles - och det högst feltajmade rådet finns noga påtalat i båda hans memoarböcker.
Sånt får man ta som handelsresande i åsikter.
Att gångaren Madelein Svensson slapp diskning och tog silver i Tokyo ansågs mest som tillfälligheternas spel. Säsongen efter tog hon steget fullt ut - och blev långdistanslöpare.
Nu har Sverige en rekordtunn VM-trupp på plats i sydkoreanska Daegu. Av 14 deltagare kan väl bara en sägas ha hygglig medaljchans, faktiskt en göteborgare med ungefär lika sargad kropp som Sjöberg den gången.
Trestegets dalande superstjärna Christian Olsson är tillbaka på banan. Men under den långa konvalescensen har mycket hänt. Dels letar han av begripliga skäl efter sin gamla världsklass. Dels är konkurrensen väsentligt spetsad sedan han totaldominerade grenen.
Kanske vågar vi hoppas att Olsson visar sin mentala styrka, trycker till som i fornstora dagar med ett-två-tre steg rakt upp på prispallen.
I den bästa av världar överraskar också Isabellah Andersson i lördagsnattens marathon och Emma Green Tregaro får till det i höjdhoppet.
Särskilt realistiskt är det förstås inte, men ibland får man leva på ljuva drömmar.
2000-talets inledning var en guldepok som vi sannolikt aldrig mer kommer i närheten av. Tänka sig att ett litet land i Europas utkant i samma generation får fram världsstjärnor som Stefan Holm, Christian Olsson, Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Susanna Kallur...
Sedan har svensk friidrott halkat ner i en djup vågdal. Eller kanske snarare hamnat på en mer normal nivå. I Berlin-VM 2009 blev höjdfemman Linus Thörnblad bäste svensk
Trots svackan känns framtiden inte alldeles dyster. En hygglig talangkader kan på lite sikt generera några riktigt ess, om än icke i stora klasar.
Störst potential finns antagligen i det unga stavlöftet Angelica Bengtsson. Hennes utvecklingskurva är i jämnhöjd med självaste Jelena Isinbajeva.
Tyvärr tvingades Smålandstjejen hoppa av VM på grund av skada. Som om vi inte redan hade nog av den varan.
JA!
Visst är friidrotts-VM en höjdartävling även utan så många svenska hopp.
NEJ!
Nätternas tv-sända försökstävlingar känns kanske inte så angelägna.
