Jan Hansson: Här bekräftas att SM-guldet hamnat rätt
Några minuter över klockan 17 i går kväll på Borås Arena plockades Lennart Johanssons pokal fram. Lagkaptenen Anders Svensson och Niklas Hult lyfte bucklan. 16 000 åskådare tjöt ut bekräftelsen på att den hamnat i rätt klubb.
Hälften av publiken hade trotsat speakerns vädjan och fyllt konstgräset med trampande fötter. Ofoget att rusa in och störa prisceremonin med bengaler verkar vara hopplöst att förhindra.
Bakom stadiga vakter på ett podium stod tjoget nyblivna svenska mästare i guldmålade bygghjälmar.
De gungade, sjöng, hojtade.
De tycktes både saliga och lättade.
SM-guldet är den definitiva bekräftelsen på kvalitet. Sluttabellen visar att Elfsborg har gjort mer rätt än övriga klubbar under 30 allsvenska omgångar.
Sen kan vi också konstatera att Häcken spelat målgladast fotboll, att Malmö FF ofta varit lysande, att AIK ibland nått höga höjder både i serien och i Europa League.
Mitt i euforin över titeln kan Elfsborg skicka ett tack för hjälpen till just AIK.
Med MFF-seger i sista matchen på Råsunda hade pokalen fått resa till Skåne.
Så skört var det underbara slutet, på en säsong med kolossala svängningar.
Inför sommarens EM-uppehåll hade Elfsborg åtta poängs ledning. Enligt alla experter skulle det inte gå att hämta in.
Så med bara tre matcher kvar var plötsligt både Häcken och Malmö förbi.
I det läget hade många kroknat. Elfsborg gjorde tvärtom. När det som bäst behövdes knöt laget ihop alla tappade nervtrådar, fixade två tunga vinster på fyra dagar – och bäddade för repris på guldsöndagen 2006.
1,5 timme före avspark råkade jag hamna mitt i ringlande supportertåg från Sandwalls plats mot Arenan. Stämningen var upprymd och det kompromisslösa stridsropet löd ”SM-guld, SM-guld, SM-guuuuuuld”.
De proppfyllda läktarna var smakfullt tifo-dressade i gult och svart. Att regnet började falla just när matchen började kändes programenligt.
Elfsborg var det klart bättre laget. Löpvillige Johan Larsson bäddade för Stefan Ishizaki att göra 1–0 efter en halvtimme.
Jubeltjutet upprepades tio minuter senare. Då visade jumbotronen hur Mohamed Bangura gjorde 1–0 för AIK.
Resten av Boråsmatchen handlade om att spela bort tiden, utan onödig risktagning. Så att Åtvidaberg reducerade var betydelselöst.
En allsvensk serieseger är stort för alla. Särskilt gäller det nog för klubbar/städer av Elfsborgs/Borås mellanstora storlek.
De första åren efter min ankomst till bygden (2001) var tabellens nedre del en given slutstation för föreningen. Ambitionen sträckte sig inte längre än till tiondeplats och nytt kontrakt.
Förvandlingen från en typisk amatörklubb med idealistiska förtecken till en helproffsig verksamhet skedde snabbt.
Den kunde genomföras tack vare några viljestarka personligheter.
Förre klubbdirektören Thomas Nyberg la viktiga grundstenar. Stefan Andreasson tog över och utvecklades till en fotbollens maktfaktor, ofta i armkrok med ordföranden Bosse Johansson.
Stor betydelse hade också ett fräscht tränarpar. Magnus Haglund-Peter Wettergren kom in med efterlängtat nytänkande 2005.
Nu samverkar kloke Wettergren istället med Jörgen Lennartsson som blåst in mycket optimism i laget och gjort spelsättet rakare.
Sist men inte minst (jo, kanske ändå): med Anders Svensson har Elfsborg den svenske spelare som mest personifierar sin klubb.
Herre min skapare vilken fotbollsspelare!
En dag som denna är han verkligen värd sin vikt i.....ja, guld.
