"I kväll är vi som Färöarna"

Trasa sönder och stänga till. Hoppas på en poäng och möjligen drömma om tre.

Tyskland på bortaplan i ett VM-kval tillhör världens svåraste fotbollsuppgifter. Det är icke blott ett subjektivt tyckande, utan kan också befästas av kyliga siffror.

Tillsammans med Brasilien är tyskarna ensamma om att ha deltagit i samtliga VM-slutspel sedan 1954. Än mer avskräckande statistik: på egen plan har Die Nationalmannschaft genom alla år förlorat en enda kvalfajt.

Det hände i den för tyskarna betydelselösa avslutningsmatchen mot Portugal 1985. Tårfyllda svenska landslagsspelare lyssnade till radioreferatet på ett hotell i Prag. Carlos Manuels 1–0-mål gjorde att blågult missade den ”givna” biljetten till Mexiko-VM.

Erik Hamrén övertog svenska landslaget med uttalad vilja att bjuda även större nationer en spelmässig kamp på lika villkor. Den storvulna målsättningen föll platt, under 90 minuters överkörning och 1–4 i Amsterdam hösten 2010.

Två år har passerat som dess. Förhoppningsvis har förbundskaptenen blivit mindre blåögd efter hand. Säker är jag absolut inte. Alltför många märkligheter avslöjar att han har dålig kontroll på sitt landslag.

Den mest besynnerliga hanteringen rör Anders Svensson.

Att BT ständigt påtalat betydelsen av att ha elfsborgaren i landslaget kan förstås hänföras till begreppet Kråkvinkel-perspektiv. Mer anmärkningsvärt är att övriga Medie-Sverige numera tycks stämma in i samma hyllningskör.

Däremot är jag inte övertygad om att Svensson spelar från start i kväll heller. Som bekant kan det så lätt gå prestige i såna här ärenden. Precis som mot Kazakstan och Färöarna kan Hamrén låta två andra innermittfältare misslyckas före pausen – och sedan kasta in frälsaren från Elfsborg. Som vore det ett genidrag.

I min värld behövs både Anders Svensson och ett helt gäng defensivinriktade spelare mot Tyskland. Det handlar om att vara pragmatisk, alltså försöka grisa sig till oavgjort genom att överbefolka mittfältet.

Då får offensiven komma i andra hand. Kanske är det klokast att låta Zlatan Ibrahimovic just den här gången agera ensam toppforward. I den bästa av världar kan han ställa till något på egen hand.

För att kunna matcha tyskarna på mitten krävs nog fem man. Gärna tunga pojkar med krigarinställning, så varför inte: Sebastian Larsson–Pontus Wernbloom–Anders Svensson–Kim Källström–Sebastian Holmén. Avfärda gärna namnet Holmén som lokalpatriotism och inte tror jag heller att det blir så. Men sanningen är att Annelunds-produkten gjort enorma framsteg i Istanbul.

Större chans lär det vara att Johan Elmander placeras ute till vänster. I vanliga fall håller jag alingsåsaren högt. Men det förutsätter att han har nummer 9-positionen längst fram – och att han är vältränad.

En fotskada har hindrat Elmander en tid. Risken är att det gått ut över hans bollkontroll som i såna lägen kan ha sina brister.