Hansson: Slaget mot Joakim är ett fall för polisen
Veckan var bedrövlig för svensk brottning. Först bestraffningen av Ara Abrahamian. Sedan knockouten mot Joakim Lindegren, Viskafors AK.
Mycket kritik kan riktas mot brottningen. Sporten är fylld av märkliga regler, feldomslut, mygel, småskandaler.
Men aldrig förr har jag hört talas om ett slut som det i Lilla Mälarcupen. En 15-åring riktar ett knytnävsslag rakt i ansiktet på sin motståndare – medan domaren visar vem som vunnit matchen.
Klubbledningen i Viskafors vill avvakta med sitt eventuella beslut att polisanmäla händelsen. Är det nödvändigt?
Att snarast föra en så uppseendeväckande händelse vidare känns som ett anständighetskrav.
Det vore nonchalant gentemot klubbens supertalang att inte agera med kraft.
En sak är vad som händer under en match. I det som brukar kallas stridens hetta kan sinnet rinna över. Då sker stundom saker utanför regelbokens ram.
Slutsignalen förkunnar att kampen är över. Handskakning gäller, inga dumheter eller hårda ord får längre utdelas.
I ljuset av det är Brännan-brottarens handlande oförsvarligt. Att trycka till sin överman med knuten näve just när resultatet ska tillkännages känns... ja, rent kriminellt.
Därför bör händelsen få ett rättsligt efterspel.
Nu tror jag inte att Viskafors AK:s erfarna ledare vill sopa händelsen under brottarmattan för gott. Förhoppningsvis avvaktar de bara åtgärder från Svenska Brottningsförbundets disciplinkommitté.
Att det sportsliga straffet blir kännbart kan man utgå ifrån. Men förseelsen är också så allvarlig att den vederbörligen bör lagföras.
Brott och straff inom sportens värld är tänjbara begrepp. Många förvånas nog över domen över Ara Abrahamian och framförallt Svenska Brottningsförbundet.
OS-stjärnan har redan lagt av så två års avstängning saknar praktisk betydelse. Däremot bestraffas landets klubbar å det grövsta. De förbjuds kollektivt att arrangera internationella tävlingar under samma tid.
Som om Haparanda SKT skulle ha något med Aras kastade medalj att göra.
Nu kan man bara hoppas att idrottens egen skiljedomstol (Cas) behandlar ärendet med omdöme. Plus att frågan vidgas till att omatta det Ara Abrahamian ville sätta fingret på, alltså det allmänna myglet inom brottningen.
Väck med internationella pampar som agerar i eget (penning)intresse.
* År 1956 blev Ken Mink relegerad från Romane State Community College i Tennessee, USA.
Han anklagades för att ha såpat golvet på basketcoachens kontor och lagt raklödder i busschaufförens skor.
Efter ett drygt halvsekel har nu Mink gjort comeback i skolans basketlag.
Bland ett gäng 20-åringar, 73 år gammal!
* Steven Gerrard föll å det vådligaste och Liverpool fick straff på övertid. Var det korrekt eller handlade det om ett fatalt feldomslut av Martin Hansson?
Efter fem repriser är jag fortfarande lika osäker.
* Olympiamästaren Christian Olsson är tillbaka i all tysthet. Han deltog nyligen i en liten friidrottstävling i Enskede.
Olssons resultat: 47,75.
I spjutkastning.
* En rätt usel vits från veckan. Vad är skillnaden mellan amerikanska och svenska föräldrar?
De får Barack Obama. Vi får barack åt barna.
* Lennart Bergelin har levererat sitt sista raka serveess – och sin sista skeva oneliner.
Björn Borgs guru/coach avled i veckan efter en tids sjukdom, 83 år gammal.
Eller för att använda en sken formulering av den svengelske friskusen från Alingsås:
”The bottom is nådd.”
* Allsvenskt avsked för två av fotbollens största gentlemen i morgon.
Tack för alla lysande insatser på planen och suveräna uppträdande utanför, Johan Wiland och Niclas Alexandersson.
Såna förebilder är viktiga i tider av utbredd snorkighet och silencio stampa.
Trevlig helg!
