Inget fel med att vara etnisk svensk

Amadou Sanneh skrev i BT 2/12 en debattartikel om integration och rasism som fått mig att grunna. Varför misslyckas människor i immigranttäta områden med att bli en del av samhällsgemenskapen? Jag vill tro att det i slutändan beror på den egna inställningen. För ska man kunna bli del av en gemenskap då måste man själv bjuda till och anpassa sig efter rådande normer.

Titta på de jugoslaver som kom hit på 1990-talet. I början hade de svårigheter att komma in i samhället, nu är det en annan sak. Av dem jag kommit att träffa på resan i livet har flera tagit till sig den svenska kulturen och även blivit goda skattebetalare. Somliga har till och med gett sina barn svenska förnamn som ett led i denna försvenskning, vilket är positiv tycker jag.

Jag själv däremot har en etnisk dubbelidentitet, jag är både svensk och resande. För mig personligen utgör detta inget bekymmer, andra människor kan dock ibland ha svårt att förstå detta tänkesätt. Men faktum är att vi resanden haft denna dubbelidentitet i hundratals år.

I gamla tider, på 1600- till 1800-talet, fungerade denna form av dubbel-identitet tämligen väl. Mina förfäder och släktingar bedrev handel, betalade skatt och tjänade med stolthet i armén till fäderneslandets försvar. På 1900-talet blev dock tiderna sämre och Socialdemokraterna bedrev under sitt långa maktinnehav en politik som syftade till att utrota allt icke-svenskt. Många i min släkt fick då sina liv förstörda på olika sätt.

Emellertid har dagens socialdemokrater och övriga mittenpartier kommit till sans med sin rasism och man kan numera ha en dubbelidentitet utan risk för statliga övergrepp. Så Sverige är inte längre ett rasistiskt land.

Det finns dock människor som säger och gör elaka saker. Men här vill jag mena att det är en fråga om dålig uppfostran och bristande artighet. Och sådant bemöter man bäst genom att vända andra kinden till och själv föregå med gott exempel. För på min livsresa har jag lärt mig att förlåtelse är bästa vägen framåt.

En vandringsman