Så ska han få sitt drömjobb

– Jag vill tjäna pengar på sporten. Köpa, utbilda och sälja hästar.

Närmast väntar en start i JSM i dressyr och till hösten två år på Strömsholm.

Carl Hedin gläds över att ha kommit in på riksidrottsgymnasiet utanför Västerås. Ridutbildningen där är eftertraktad och konkurrensen om platserna hård.

– Det var 200 som sökte och fyra som fick komma och göra ridprov. Tre blev antagna, däribland jag. I höst börjar jag i andra årskursen där.

Vi möter Carl Hedin på Borås ridhus. Där har han tillbringat en stor del av sin uppväxttid.

– Min syster red så jag fick följa med hit redan när jag var fyra–fem år, berättar han.

Men så blev Carl sparkad av systerns häst och därefter vägrade han att gå in i ridhuset.

– Jag blev rädd. Så när mamma skjutsade min syster satt jag kvar i bilen.

Men efter ett par år vände det. Carl tröttnade på att sitta overksam på parkeringen.

– Jag började rida på lektion. Då var jag sju år gammal.

Men Carl kände ingen entusiasm. Han upplevde ridlektionerna var tråkiga.

– Men så hade vi avslutning och det arrangerades en liten tävling. Vi skulle rida slalom mellan koner och den som var snabbast vann.

Plötsligt fann Carl att hästar och ridning var kul.

– Det var tävlandet som lockade.

Carl fortsatte att rida på lektion. Från nybörjargruppen klättrade han med åren upp till grupp fem, ridskolans mest avancerade grupp.

– Snart började jag tjata om en egen häst, berättar han.

– Det stor överst på min önskelista under flera år.

Fick ta eget ansvar

Men mamma och pappa stod emot. De menade att jag måste bli stor nog att kunna ta hand om den själv.

Den från början så försiktige Carl hade nu fått blodad tand. Han ville gärna rida skolans busigaste hästar. Och när det så blev dags för den första hästen bad han för en ridskolehäst.

– Det var egentligen ett riktigt ök. Den var bedrövlig, slängde av alla. Men jag klarade av den och tyckte att jag skulle ta hand om den.

Föräldrarna var dock av annan uppfattning. De köpte en C-ponny, en sött litet vitt sto som hette Petit Fleur.

– Jag blev nöjd ändå eftersom hon var hysterisk när hon kom.

Carl satsade nu, som sin kusin Viktoria Carlerbäck, helhjärtat på fälttävlan. Han red lag-SM samt nationell dressyr och LA-hoppning.

– Jag vann DM i fälttävlan två år i rad. Men då jag var 14 år hade jag vuxit ur Petit Fleur. Jag var för lång för henne.

Nästa häst blev en maffig D-ponny, Solid. Han var godkänd hingst fram tills det han var nio år och mycket tävlad i dressyr.

– Han var så vacker, säger Carl med saknad i rösten.

De fick många framskjutna placeringar tillsammans, särskilt sedan Carl bestämt sig för att enbart satsa på dressyr.

– Solid var en fantastisk hoppare med utmärkt teknik. Men då vi kom upp i klasserna blev han lite harig och började stanna.

Carl tröttnade på att ligga i topp efter dressyren i fälttävlan för att sedan halka bakåt i placeringslistan under terräng- och hoppmomenten.

– Om vi inte rent av vägrade ut oss, suckar han.

Kompisarna, som red i Borås Fältrittklubbs division I-lag i dressyr undrade varför han inte i stället hängde med dem.

”Vann varenda tävling”

– Jag accepterade det och vi hade jättekul. Vi vann varenda tävling.

Under en period red Carl dressyr och fälttävlan parallellt. Men 2006 bestämde han sig för att enbart satsa på dressyr.

– En av anledningarna var att jag ville tävla upp Solid i klasserna för en framtida försäljning. Det gick jättebra och vi var aktuella för landslaget 2007. Men så hösten 2006, precis inför lag-SM, fick Solid ett så svårt kolikanfall att vi tvinga-des ta bort honom.

Mötte motgångar

Sorgen över tävlingskamratens bortgång lindrades av att Carl redan fått en stor häst, fuxen Ariel. Det var ett rent fullblod avsett för fälttävlan.

– Jag startade i JSM men det gick inte alls bra. Vi vägrade ut oss i hoppningen.

Carl kände att han kommit till vägs ände.

– Jag frågade mig varför jag ska hålla på och kämpa med den förbannade hoppningen när jag kan ägna mig enbart åt dressyr.

När Carl väl bestämt sig insåg han att Ariel inte hade den kapacitet som krävdes för en ren dressyrsatsning. Därför byttes hon ut mot en tioårig skimmelvalack, Wictory D efter D-Day-Trofé.

– Jag har bara haft honom i ett halvår. Det är en jättefin häst med mycket kvalitet men också mycket egen vilja. Han kan vara ett riktigt odjur, drar sig inte för att gå upp på bakbenen. Men hittills har jag klarat mig från att ramla av.

Carl ser nu fram mot en hägrande SM-start där målet är att att ta sig till final.

Men även om framgångarna duggat tätt ser han dem mer som medel än mål. Han kämpar för att göra sig ett namn som ryttare. Det krävs för att kunna leva på sporten.

– Det finns många duktiga ryttare så det gäller att sticka ut, säger han ödmjukt.

– Min ambition är att bli så bra att jag blir efterfrågad.

Blev retad i skolan

Carl har sedan barnsben fått lära sig att framgång kommer genom hårt arbete. Föräldrarna har stött men låtit honom ta hela ansvaret själv.

– Visst var det jobbigt många gånger, inte minst när vi skulle ut och tävla. Jag fick rykta, packa och göra allt klart. Sedan kom mamma och skjutsade mig.

Att som ung kille satsa på ridning, en typisk tjejsport åtminstone i unga år, kunde vara tufft.

– I grundskolan blev jag lite retad men inte längre. Nu börjar mina skolkamrater förstå att jag satsar för att tävla och att jag är bra på det jag gör. Det handlar om att baxa 700 kg häst över banan, inte om att gulla i stallet utrustad med en rosa ryktborste.