"Jag älskar min lilla affär"

– Det har varit min livsuppgift, säger den gamla barnsköterskan om arbetet i Mariastiftelsen.

Vid 89 års ålder, Emmy fyller 90 i mars, kunde man tycka att hon borde ha fått nog av affären, att det är dags att ta det lite lugnare. Inte minst sedan hon drabbades av sin andra stroke i somras.

Men efter sin konvalescens är Emmy nu tillbaka i affären på heltid. Fast hon går hem när hon känner att hennes kropp inte orkar längre.

– Jag får väl skäll av min läkare som sade: ”Nu går du inte ner till affären”. Men jag kan inte låta bli. Jag älskar min lilla affär och gillar människor och vackra saker.

Så Emmy Johansson blir kvar i sin antikaffär vid Södra torget, åtminstone ett tag till och har redan avvisat ett anbud på affären.

– Jag är van att arbeta, det har jag fått lära mig som ung.

Men det var inte som antikhandlare Emmy Johansson började sin yrkeskarriär.

Hon är barnsköterska, ett yrke hon ägnade sig åt under flera år. Affären fick maken Herbert sköta, för det var han som var antikhandlare. Honom hade hon gift sig med 1946.

– Jag gick väl in där varje dag och hälsade på. Så när Herbert gick bort sade barnen: ”Mamma du kan väl lika mycket om antikviteter som pappa, fortsätt driva affären om du vill”.

Tog över efter maken

– Så jag fortsatte. Men lika bra som när Herbert drev affären blev det inte. Han var möbelsnickare också och kunde renovera gamla möbler. Det var mycket det vi levde på i familjen.

Det är inte utan rörelse Emmy fortfarande efter 27 år talar om sin make som dog 1981.

– Jag träffade som ung en man som jag kom att älska och har älskat hela livet. Det var oerhört svårt när han gick bort.

Liksom sin make är Emmy genuin sjuhäradsbo med bondeblod i ådrorna. Hon föddes 1919 på Olofsgården i Gölingstorp och Herbert på Lilla Betsered i Liared. Bondebakgrunden har präglat Emmys livssyn.

Emmy minns ännu hur hon som barn, ett av sex syskon, låg i ballebosoffan strax intill föräldrarnas sovrum och hörde genom dörren hur fadern oroade sig för gården.

– Han pratade med mamma om hur han skulle klara hypoteket. Jag visste ju inte vad det var och tyckte det lät förfärligt.

Emmys pappa, Hjalmar Klaar, oroade sig alltid, men modern Olga var lugnet själv. Hon visste att det skulle ordna sig på något sätt.

Det gjorde det också och man svalt aldrig på Olofsgården, som var en släktgård.

70 år i Borås

Emmy har nu bott i Borås i över 70 år.

– Kan du tänka dig, när jag först kom till Borås tyckte jag stan var det smutsigaste jag sett. Där skulle jag då aldrig bo.

Men kärleken till Herbert, som flyttat till Borås och blivit antikhandlare, kom att ändra hennes levnadsbana och den före detta fabriksstaden Borås är ju numera också väldigt förändrad. Nu driver Emmy sin antikaffär i kultur- och högskolestaden Borås.

Utan tvekan var det Emmys yrke som barnsköterska som lade grunden för hennes djupa engagemang i Mariastiftelsen.

– Jag hade utbildat mig för att kunna tala med döva. En dag frågade Mariastiftelsens ordförande, Anna Hedlund, om jag inte skulle kunna starta en förskola för döva barn.

Det blev starten på Emmys arbete inom Mariastiftelsen, där hon ännu efter mer än 50 år sitter med i styrelsen. Hittills har hon också varit en av arrangörerna bakom deras stora loppmarknad, vars erhållning går till resor för funktionshindrade barn.

Emmy har även avlastat föräldrar som behövt komma ifrån. Dessutom har hon tagit hand om flera fosterbarn som varit funktionshindrade. Ett av dem, Jan-Ove, bor fortfarande hos henne och är ett stort stöd nu på ålderdomen.

– Men jag är bara en av många som arbetar inom Mariorna, säger Emmy.

Tårarna finns där när hon minns alla åren i Mariastiftelsen.

– Det är min livsgärning, om jag nu haft någon, och det är jag enormt tacksam för. Det har varit så underbart.