Hoppfull kamp mot grymhet

Det säger Kerstin Bresky i Amnestygruppen Borås.

På dagen 63 år efter USA:s bombningar av Hiroshima och två dagar innan OS i Peking invigs behövs Amnestys arbete fortfarande.

Kerstin Bresky berättar om den kinesiske fången Wei Jingsheng, som Amnesty i Borås jobbade för tillsammans med en av organisationens grupper i USA. Han var en frispråkig regeringskritiker som satt fängslad i åratal, långa perioder i total isolering.

– Vi skrev brev till olika myndigheter i Kina och vädjade om att han skulle släppas fri. När Kina sedan ansökte om OS släpptes han plötsligt.

Wei Jingsheng visades upp i tv.

– När han fick frågan om förhållandena i Kina hade förbättrats svarade han nej. Då tog de in honom igen.

Kerstin Bresky berättar att de kinesiska myndigheterna erbjöd Wei Jing-sheng att flytta till USA.

– Han vägrade och sa att Kina var hans hemland. Senare släpptes han ur fångenskapen och fördes ändå till USA där han lever nu.

1994 tilldelades Wei Jingsheng Olof Palmepriset för att han var ”en förebild och en inspirationskälla” i sin kamp för mänskliga rättigheter. Kerstin Bres-ky var bland de Amnestymedlemmar som fick åka till Stockholm och möta honom.

– Vi träffades på en kinarestaurang. Han var en sådan otrolig personlighet och ändå en helt vanlig människa. Han var inte märkvärdig och inte heller kuvad.

Kerstin Breskys intresse för mänskliga rättigheter väcktes i slutet av 1960-talet. Hon var och såg Hasseåtages Åh, vilken härlig fred! på Stadsteatern i Göteborg.

– Den handlade om att det är så lätt att vårt engagemang avtar med avståndet till dem som drabbats.

När hon sett pjäsen kände hon att hon ville gå med i Amnesty, som då bara hade funnits några år i Sverige. Sedan dess har hon blivit kvar.

Den 6 augusti är årsdagen av bombningarna av staden Hiroshima i Japan 1945. Kerstin Bresky menar att Hiroshima är en viktig symbol som mänskligheten aldrig får glömma. Nya generationer behöver också få veta.

– Atombomben är verkligen det mest fruktansvärda vapnet, som kan drabba så många på en gång. Det är en sådan otrolig grymhet.

Hon tycker att det är konstigt att det finns så mycket vapen, både handeldvapen och kärnvapen, runtom i världen.

– Det är naturligtvis stora pengar inblandade, vilket gör det svårt att komma åt vapenhandeln, men det borde väl finnas några restriktioner.

Hon skulle vilja ha en mycket livligare debatt om vapenexporten.

– Vapnen har ju blivit så tillgängliga. Småkillar i de allra fattigaste länderna kan gå omkring tungt beväpnade.

På Amnestys agenda finns arbetet för barns rätt att vara barn. Andra mänskliga rättigheter som värnas är rätten till fysisk och psykisk integritet, åsikts- och yttrandefrihet samt rätten att inte bli diskriminerad.

– Just nu har vi till exempel kampanjer mot dödsstraff, till exempel i Iran. Där var det en massavrättning alldeles nyligen.

Hon beskriver godtyckliga avrättningar av iranska kvinnor, med metoder som verkar utstuderat och obegripligt ondskefulla.

– Kvinnorna grävs ner i sanden så att de sitter fast och inte kan röra sig. Sedan stenas de.

– Det är verkligen stenåldersmetoder.

Till helgen börjar OS i Peking. Kerstin Breskys grundinställning är att det var fel att ge spelen till Kina över huvud taget. Myndigheterna har inte levt upp till löftena de gav när de lämnade in sin OS-ansökan.

Användningen av dödsstraff är fortfarande utbredd, liksom fysisk och psykisk tortyr. Tusentals människor har tvångsförflyttats, inte minst nu inför OS. Åsikts- och yttrandefriheten har inte blivit större.

– Människor sätts i arbetsläger där de används i fabriker tills de dör. En del tvingas sluta ett intellektuellt jobb för att istället arbeta ute på fälten.

Ändå tycker hon att idrottsmännen ska åka till Peking. Och eftersom hon själv är idrottsintresserad tänker hon följa OS på tv och ser bland annat fram emot friidrotten.

– Det är ingen mening att bojkotta OS nu, det är för sent för det.

Det viktiga nu, menar hon, är istället att bland annat de journalister som finns på plats tar sitt ansvar.

– Kina öppnas ju till viss del och det är ett bra tillfälle att ta fram och berätta hur situationen är. Samtidigt är det en konst att rapportera utan att männi-skorna som intervjuas drabbas. Det är dilemmat med arbete för mänskliga rättigheter – att det kan skada någon.

Amnesty kan inte hjälpa alla politiska fångar, ännu mindre känna till alla. Kan arbetet därför uppfattas som ”orättvist”?

– Nej, vi har fått höra att det är tvärtom. Personer som till exempel sitter på samma fängelse som en fånge som Amnesty engagerat sig för, brukar snarare bli hoppfulla och tänka att sannolikheten är större att omvärlden även känner till dem.

Hon erkänner att arbetet ibland kan kännas tungt, svårt och motigt.

– Då brukar jag fråga mig vad jag skulle göra istället. Det är ju ändå så att många droppar till slut urholkar stenen. Vi får inte tröttna.