Hon hjälper de fattiga i Ecuador

En indianprinsessa är utsedd av byinvånarna att vara deras taleskvinna.

Sedan åtta år bor hon i Tvärred. Men engagemanget för de fattiga i Ecuador är lika starkt som tidigare.

Intensiteten är påtaglig. Hon skrattar ofta och visar sina känslor med blickar, händer och kroppsspråk. Maken hjälpter till att tolka från spanska när hennes svenska ordförråd inte riktigt räcker till för allt hon vill säga.

Tills alldeles nyligen var hennes namn Luisa Ursula Chango Santi. Nu i sommar har hon blivit svensk medborgare och tagit makens efternamn.

Hon föddes 1965 och växte upp i byn Chuva Urcu i provinsen Pastaza i Ecuador. Byn ligger i utkanten av Amazonas regnskog, vid foten av ett berg.

Hennes familj bodde i en enkel hydda utan väggar, med tak gjort av stora blad från djungeln. Hennes mamma födde arton barn. Åtta dog som spädbarn.

– Vi var så otroligt fattiga. Hela familjen sov i en stor gemensam säng. Vi åt det vi hittade i regnskogen, det var bananer, vit potatis och ibland kunde pappa få en hjort.

Stenar med betydelse

Hennes mamma skulle varje dag försöka laga mat till den stora familjen. Hon visar med händerna:

– Av en liten, liten fågel kunde hon göra en stor, stor gryta. Ibland när jag tänker på det verkar det så omöjligt att jag börjar skratta, fast ibland börjar jag gråta.

Luisa fick gå i skolan i sammanlagt nio år, varav sex år som barn.

– Mina föräldrar hade inte råd med skolböcker. Jag fick blyersstumpar som klasskamrater råkade bryta av från sina pennor.

Analfabetismen bland indianderna var utbredd, vilket den fortfarande är bland de äldre.

– Man lämnar enkla meddelanden till varandra med hjälp av symboler. Min mamma kunde lägga två eller tre små stenar hos min mormor. Då visste båda vad det betydde.

När Luisa var tolv år började hon jobba. Hon har arbetat som hembiträde, skött om barn och äldre samt senare assisterat vid barnafödslar.

En person med indianbakgrund och vissa egenskaper kan även få axla ett oavlönat, men viktigt, förtroendeuppdrag. Det är om hon eller han är social, orädd, initiativrik och talar spanska. Allt det här stämde på Luisa, som blev nominerad och vald till indianprinsessa.

Utåtriktat arbete

En indianprinsessa är taleskvinna för den lokala indianbefolkningen. Hon samordnar projekt, ansvarar för besök i byn och informerar invånarna om politiska beslut. Dessutom är hon opinionsbildare och representerar byborna inför politikerna i parlamentet, till och med inför presidenten.

Hon hämtar ett foto och visar:

– Här träffar jag Lucio Gutiérrez när han åkte runt på sin presidentvalskampanj. Jag sa att vi behövde kläder, bättre vägar och material till skolorna.

Det var en tid av löften och förväntningar.

– Gutiérrez var den förste presidenten i Ecuador som utnämnde ministrar ur indianbefolkningen.

Men liksom så många gånger tidigare i den latinamerikanska politiska historien vändes hoppet i besvikelse.

– Redan efter några månader hoppade ministrarna av i protest.

Maken Bosse säger att Gutiérrez själv fick sparken efter en folklig resning och flydde utomlands.

Så fort Luisa Larsson åker till Ecuador och kliver av flygplanet börjar folk söka upp henne i rollen som indianprinsessa. Mötet år 2002 med presidentkandidaten skedde under ett återbesök.

– Luisa delar ut order och vill få saker gjorda. Om inget har hänt sedan de hördes av senast blir hon sur, säger Bosse.

Vändpunkt i livet

En dag 1997 träffade Luisa Ursula Chango Santi en lång, ljus man från Sverige. Bosse Larsson hade tagit tjänstledigt från lärarjobbet i Borås för att jobba som biståndsarbetare. Syftet med projektet var att tillvarata kunskaper om hur invånarna kan utnyttja regnskogens resurser på ett ekologiskt hållbart sätt.

– Min egen uppgift var att ta fram ett pedagogiskt material på spanska, för att sprida kunskaperna vidare.

Genast när Bosse Larsson träffade Lui-sa blev han fascinerad av allt hon hade att berätta.

– Det var både roliga och mindre roliga saker om livet i Ecuador. Jag ville träffa henne mer.

Efter ett år gick han till hennes föräldrar och anhöll om hennes hand, berättar hon.

– De blev så förvånade att de bara blundade. När de förstod att jag skulle flytta till Sverige grät de.

Även andra grät, men hon blev också uppmuntrad.

– Många insåg att det innebar ett hopp och en mölighet att jag kunde vara i ett rikt land och jobba för Ecuadors fattiga.

Hon och Bosse gifte sig ordentligt. Först vid en traditionell indiansk ceremoni, som följdes av en civil akt på folkbokföringsmyndigheten. I katedralen i staden Puyo blev det tredje gången gillt. Till festen kom 200 gäster.

Luisa Larsson trivs väldigt bra i Sverige, med lugnet och naturen. I trädgården odlar hon grönsaker och blommor.

– Jag gillar jobbet som städerska. Det är kul med arbetskamrater och månadslön ger mitt liv trygghet.

För att samla in pengar till behövande säljer hon hantverk och smycken som är gjorda i Ecuador. På FN-dagen i Tvärred ifjol ordnades ett evenemang med fredstema. Pengarna som kom in då har gått till en ny skolbyggnad i byn Chuva Urcu. Flera boende i Tvärred sa att det skulle vara roligt att åka med till Ecuador någon gång.

– I december blir vi omkring 15 personer som åker för att se när det nya skolhuset invigs.