"Barn och kultur hör ihop"

Den självlärde pianisten och musikläraren som av en slump blev trombonist under jazzens glada dagar.

1988 tog han klivet in på Borås Musikskola, i dag Kulturskolan, där han verkat sedan dess.

Många unga musikaliska förmågor har han följt genom åren. Idag arbetar han med förskole- och lågstadiebarn på Norrby och på Kulturskolan.

Barn och kultur hör ihop, menar Magnus Bylund. Och då kan kulåret vara en väg in. Ett år under vilket alla förstaklassare får prova på saker som dans, bild, drama, teater, instrument, ordet etc.

– Hoppas det blir många som kan börja till hösten, säger musiklärare Bylund, som för övrigt trivs alldeles utmärkt med alla sina unga elever. Och som tycker sig funka väldigt bra med små barn.

– Jag har barnet inom mig. Det borde alla ha. Jag tror att man mår bra av det, säger han.

Och förklarar att detta kan vara en av orsakerna till hans vurm för Povel Ramel, som han anser hade barnasinnet kvar.

Liksom andra lärare händer det sig att magister Bylund kan bli irriterad på ohörsamma, stökiga elever. Och tvingas höja rösten några decibel.

Och då kan han bli förvånad över sig själv.

– Man måste ta i ibland. Jag trodde inte att jag kunde bli så arg.

Men för det mesta behövs ingen höjning av rösten, kanske beroende av att det oftast finns någon mer vuxen med i klassen.

För de flesta elever på Norrby kan musiklektionen med Magnus Bylund bli den första kontakten med svensk kultur. Där står svenska visor oftast på repertoaren.

Kanske kan dessa inspirera någon att, likt läraren själv, välja den musikaliska banan.

För ett är sant, musiken har följt Magnus Bylund genom livet. Hemmet var fyllt av musik. Både modern, som var organist, och fadern sjöng i NTO-kören i Borås. En tid som Magnus Bylund tänker tillbaka på med glädje. Och som en inspirationskälla.

Inte konstigt att han valde den musikaliska vägen.

Pianot öppnade vägen till fortsatt musicerande. Ett instrument han är så gott som självlärd på.

– Jag lärde mig allt utantill.

Tala om gehör.

Noter lärde han sig läsa först när han började på Musikhögskolan, många år senare.

Vändpunkt

Praktiska realskolan, där han mötte nya vänner, blev en vändpunkt i hans liv 1959. Han och en kompis ägnade timmar åt att lyssna på gammal jazz och Magnus Bylund föll för dess taktfasta toner.

Wild Cat Blues med Chris Barber är en av favoriterna liksom även Olle Adolfson och hans okända djur.

Musiksmaken förde honom samman med likasinnade och The Nameless Quartet föddes. Fyra killar som trakterade var sitt instrument, trummor, klarinett, banjo och piano.

Och sen blev det dags för ett nytt instrument.

Trombonist blev han genom hårt arbete under två år. Han hyrde ett instrument för 30 kronor i månaden, en hög summa på den tiden.

Och så satte han igång.

– Jag höll på att öva som en galning i ett par år, två timmar per dag.

Skrev till kungen

Men den gode ynglingen hade ögon och öron för annat än musiken. Vilket fick sina följder.

Som 18-åring blev det till att skriva till kungen och be om lov att få gifta sig. Han och den 17-åriga blivande bruden skulle nämligen bli föräldrar.

Studenten bytte liv och fick söka sig ut på arbetsmarknaden.

Jobbade under några år under vilka familjen utökades med ännu ett barn.

Vid 37 års ålder var det dags för honom att vända ännu ett blad i livets notbok. Förkovran i musikhistoria på Musikvetenskapliga institutionen hägrade för denne vetgirige tvåbarnsfar som med liv och lust gav sig i kast med studierna.

– Det var jätteroligt, men jobbigt. Fullt upp hela tiden. En fördel var att jag inte hade tid med någon 40-årskris.

Extra roligt tyckte han det var de två år då han och sonen båda gick på musikhögskolan.

Genom alla åren har hans fru Ingela stött honom samtidigt som hon har utbildat sig till lärare.

– Hon är min trygga hamn, säger Magnus Bylund. Och fortsätter: –?Vi har turats om att utbilda oss.

Taktfast musik har kantat hans väg genom åren. Även barn och barnbarn har gett sig in i tonernas värld. Hela familjen spelar och sjunger.

Och har startat en orkester i vilken Magnus Bylund själv spelar piano, sonen Henrik trakterar gitarren, svärsonen Ove spelar bas. Dottersonen Hugo spelar trummor och dotterdottern Hedda sjunger och dansar.

61 år gammal har Magnus Bylund inga som helst planer på att pensionera sig. Han trivs alltför bra med livet. Att undervisa i musik är livsviktigt för honom.

Och att sjunga. Det är glädje för honom.

– Att sjunga i kör är bra för både kropp och själ.

Men den bästa musikaliska lycka känner han när han gjort ett arrangemang och får höra det på datorn, på radio eller live.

– Att få lyssna till ett improviserat solo är rena lyckostunden.

Liksom att tillsammans med hustrun Ingela, som han varit gift med i över 40 år, besöka något av parets smultronställen.

– Vi brukar ta in på Erikslunds vandrarhem i Kalv. Där är så tyst och vackert. Där kan man njuta av trädens sus och fåglarnas kvitter – också detta underbar musik.