Alltid redo att rycka ut

Caroline har varit på deltidsbrandkåren i fyra år och sökte först in till utbildningen för heltidsbrandmän utan att komma in på betygen.

–Jag ville länge bli polis och jag tror det har att göra med att jag är nyfiken och gillar när det händer saker.

Någon tipsade om deltidsbrandkåren, Caroline ordnade en praktikplats och sedan blev det utbildning och anställning.

–Jag kände mig väldigt grön i början men jag tror att man behöver några år på jobbet för att det ska försvinna. Deltidsbrandkåren åker så sällan på stora insatser eftersom de riktigt stora grejerna, villa- och lägenhetsbrand, nästan aldrig händer. Man lär sig hela tiden och jag tror man behöver några år för att känna sig riktigt trygg, säger hon ödmjukt.

Hon beskriver sig själv som lugn och menar att det är en bra egenskap när man jobbar i brandkåren.

–Det som kan vara jobbigt rent mentalt är svåra olyckor. Kroppsligt har rökdykning varit värst av det jag har provat på. Efter en rökdykning är det i princip omöjligt att ersätta det man svettats, oavsett hur mycket vatten man än dricker. Jag dricker jättemycket efteråt men blir ändå ofta tung i huvudet.

Caroline säger att det kan kännas jobbigt att inte kunna vrida på huvudet och se sig om ordentligt eftersom slangen till lufttuberna är i vägen. När de rökdyker är de alltid två och en rökdykningsledare.

–Tuberna kan kännas tunga när man är ute men när jag väl kommer in är jag så fokuserad på vad som ska göras att jag inte tänker på vikten. Men det känns när jag kommer ut igen.

Tidigare hade de jour en vecka per månad och då gällde det att alltid vara beredd att åka till stationen för att arbeta. Nu provar kåren i Fristad ett annat schema med de sju jourdagarna utspridda på månaden, vilket är uppskattat.

–En vecka är en ganska lång tid att inte kunna ta sig utanför stan.

Nyligen inträffade det som Caroline lite skrattande beskriver som ”mardrömmen”.

–Jag stod i duschen när larmet gick. Jag fick ut det värsta av schampot snabbt och drog på mig kläderna och kom till stationen alldeles dyngsur.

Vanligtvis gör man saker på ett spe-ciellt sätt under jouren för att underlätta en snabb avfärd.

–På kvällen lägger jag kläderna så det bara är att hoppa i dem.

Alla i kåren har ett annat heltidsjobb och efter några år på olika vikariat i hemtjänsten har Caroline nu blivit anställd.

–Det är väldigt kul för man kommer ut och det är ett fritt jobb. Man kommer hem till folk och nästan alla är tacksamma och glada och de ser fram emot att man kommer. Och så gillar jag att vara igång hela tiden och det är man verkligen.

Hon säger att hon är van att arbeta med kroppen och tycker inte det är speciellt tungt.

–Men tyvärr blir man lite rädd för att bli gammal när man ser vissa av de där ensamma själarna.

Caroline spelade länge fotboll i Dalsjöfors och ser till att träna regelbundet.

–Nu hinner jag inte med fotbollen längre men jag försöker hålla igång genom att springa istället. Och så blir det lite gym. Jag kör på stationen när jag har jourvecka. Min hund springer på löpbandet när jag är klar, säger hon och skrattar.

Könsfördelningen på Carolines två arbetsplatser är extrem åt olika håll. Hon säger att killarna på brandstationen sagt till henne att de upplever stämningen som lite ”mjukare” sedan hon började.

–Det är nog mycket att andra tror att det är speciellt att vara tjej i kåren. Vi är som vem som helst. Killarna här har lärt känna mig och jag tror att de litar på mig som på de andra killarna.

Hon säger att det aldrig varit något positivt med att vara kort men att hennes storlek gör att hon kan komma in i trånga utrymmen i jobbet.

–Men snacket är lite annorlunda, samtalsämnena är olika. I hemtjänsten har vi en kille och jag kan känna igen mig i honom när vi skojar lite med honom, så är det lite här på brandkåren fast tvärt om.

Deltidsbrandkårerna behöver rekrytera och Caroline har bara gott att säga.

–Det är ett mycket bra extrajobb.