"Abrahamians kastade medalj missar det avsedda målet"

Det minns världen än. Ara Abrahamian gjorde det igår. Hur reagerar världen?

Antagligen ser världen en viss skillnad på bevelsegrunderna.

Tommie Smith och John Carlos kämpade för alla svarta bröder i Amerika. Ara Abrahamian tyckte sig bortdömd av några brottningsdomare.

Svensken har nog rätt i sakfrågan. Beslutet till italienarens förmån under slutsekunderna var sannolikt felaktigt.

I ljuset av det kan jag förstå Abrahamians spontanta vrede. Han skrek ut vad han kände. Han morrade åt alla i närheten. Han sparkade sönder ett OS-skynke på vägen mot omklädningsrummet.

Men flera timmar senare?

*

Stefan Lindeberg tvingades övertala honom att ställa upp i bronsmatchen. Dessvärre fick SOK-basen ingen försäkran om anständigt uppträdande på prispallen.

Ara Abrahamians kastade medalj missar det avsedda målet, internationella brottningsförbundet (Fila). I stället riskerar den komma tillbaka som en bumerang mot oss själva.

Skandalen ger Sverige dålig-förlorar-stämpel.

För inte är det väl som två italienska journalister misstänkte. Att aktionen på prispallen skulle uppfattas som en demonstration mot Kinas behandling av Tibet.

*

I eviga tider har brottningen varit totalförvirringens sport. Eller om man så vill: det svårgreppbaras konst.

Många idrotter beskylls ofta för alltför konservativt regelbevarande. Med mattsporten är det tvärtom. Den ändrar bestämmelserna lika ofta som brottarna byter trikåer.

Enligt initierade uppskattningar lär reglerna genom åren ha justerats 300 gånger. Att vi fåkunniga inte hänger med i alla turer må vara hänt. Mer anmärkningsvärt är att svenske förbundskaptenen Leo Mylläri säger sig vilsen i regelsmeten.

Det senaste i branschen är en märklig påse med en röd och en blå plastboll. Lotten avgör vem som får avsluta nere i parterr. Det anses vara en högvinst.

*

Felaktiga domslut förekommer i alla bedömningssporter. Det är tvivelaktiga straffar och utvisningar i fotboll och ishockey. Det är knepiga poäng i gymnastik och konståkning.

Ingenstans blir upprördheten så stor som just i brottningshallarna.

Jag såg just Ara Abrahamian bli nästan lika förgrymmad efter OS-finalen i Aten 2004. Även då ansåg han sig huvudlöst bortdömd, i finalen mot ryssen Alexej Misjin.

Efter matchen igår talades öppet om korruption. Det lät långsökt.

Varför skulle domarna vilja hjälpa Italien till en finalplats? Maffian inblandad? Berlusconi? Malaysiska spelsyndikat?

*

Många omdiskuterade domslut orsakas av att den grekisk-romerska stilen är så händelsefattig. Defensiv brottning premieras. Matcherna tenderar bli en kamp om att inte släppa till poäng.

Denna antika stilart har länge hotats av att strykas från OS-programmet. En följd av SOK:s inlämnade protest till IOK kan bli att åtgärden påskyndas.

Fristilen är roligare, begripligare, friskare. Där förekommer heller inte så mycket domarbråk.

Svenska brottare gör kanske bäst i att redan ta nya grepp.

*

Numera har tyngsta klassen en övre gräns på 130 kilo. Förr var det fritt fram för vilka oflyttbara fläskberg som helst.

Tidernas fettrekord har brons-amerikanen Chris Taylor från München-OS 1972. Han brukade pendla mellan 182 och 190 kilo. Prispallen knakade vid medaljutdelningen.

Vad fick han betala i övervikt på planet hem?

Viktbegränsningen har gynnat sporten och tvingat de övergödda till återhållsamhet, alternativt att lägga fläsket på hyllan.

Bantning förekommer även i de lättare klasserna.

En slimmad brottare går ofta sin värsta kamp mot vågen dan före tävlingsstart.

Sedan är det fritt att vräka i sig hur mycket som helst.

Flugviktaren Jon Rönningen tog guld i Barcelona 1992. Norrmannen har berättat att han vägde under 52 kilo sammanlagt en kvart om året.

Vid varje invägning.

*

För övrigt var inte Ara Abrahamian den förste att kasta bort en OS-medalj.

Efter Rom-OS 1960 slängde Muhammad Ali (Cassius Clay) sitt boxningsguld i en flod.

Efter Los Angeles-OS 1984 gav Frank Andersson sitt OS-brons till en taxichaufför.