Framtiden tre stolar bort
De pratar. Högt. Det finns tydligen en tävling på baksidan av papperet som ligger på brickan. Man kan vinna någon typ av docka förstår jag.
Mamman är väldigt uppmuntrande. ”Man ska svara på några frågor” säger hon och fortsätter ”det skulle du klara lätt, du som kan så mycket”
Skönt att höra, barn kan aldrig bli för mycket boostade, tänker jag där jag sitter med näsan i min bok och skakar mina pommes i den för ändamålet avsedda skakpåsen (för övrigt det absolut bästa i restaurangens utbud, att den inte finns jämt är inget annat än SKANDAL!)
Okej, tillbaka till ämnet, mina bordsgrannar...
”Ja,” säger flickan glatt, ”och om jag vinner kan jag ge dockan till Madeleine.”
”Varför ska du göra det?” replikerar mamman med ett tonfall som om ätteläggen precis sagt att hon funderar på att gå med i en ökänd undergångssekt.
”Hon tycker om sådana där dockor”
”Det gör väl du också.” Inte en fråga, ett påstående.
”Nej.”
”Då finns det väl ingen anledning att vinna den om du tänker ge bort den.”
”Men jag är inte så noga med den.”
”Det spelar ingen roll, man ger inte bara bort saker.”
De återgår till ätandet, jag fortsätter med Min Kamp – Knausgård, inte den andres – och hur mina bordsgrannar kommer in på Wii-spel vet jag inte riktigt, kanske kan man vinna det också.
”Är det för svårt, kan Anna hjälpa mig.” föreslår flickan.
”Varför ska hon göra det?” undrar mamman som om den där läskiga sekten kommit på tal igen.
”För hon är bättre än mig.”
”Nej, det är hon inte.”
”Men hon får mer poäng när vi spelar.”
”Men hon är inte bättre och du ska inte ta emot någon hjälp från henne eller någon annan. Du behöver inte det.”
Till och med jag, som bara hört mamman prata i någon minut, förstår att det är slutdiskuterat.
De avslutar sin måltid, bestämmer sig för att gå hem och att mamma ska läsa högt när de kommer hem. Flickan får välja vilken bok hon vill.
De går och jag sitter kvar, lite deppig.
Inte så mycket för att jag tror att den tydligen ganska generösa och lösningsorienterade flickan om femton år kommer att vara en egoistisk, snål och otacksam vuxen med ett självförtroende som Mount Everest.
Nej, det sorgliga är att jag är helt säker på att det kommer att gå hur bra som helst för henne i den framtid vi är på väg mot.
Hans Rosenfeldt
3 för den perfekta novembersöndagen
1. Sovmorgon
2. Brunch
3. X-boxmaraton
