Heminredning har blivit en livsstil
Om jag minns rätt fanns det två sådana tidningar att välja på i kiosken. Idag kan jag inte räkna dem alla.
Heminredning har blivit stort. Det ska ständigt göras om, pysslas och pyntas. Nya grejer, möbler och tyger ska köpas. Det som var fint förra året ska kastas ut och nytt fräscht släppas in. På teve fnittrar Timell varje vecka i fyran och de andra kanalerna hänger på med sina inredningstomtar. Och plötsligt är det inte lika kul med heminredning som tidigare.
När jag tittar mig omkring här hemma med kritiska ögon så ser jag det slitna golvet, dörren som börjat flagna och de fransiga soffkuddarna. Möblerna kommer mest från diverse loppmarknader, och när jag är på det humöret så syns det alltför väl.
Men jag har inte så stor lust att göra någonting åt det. Inte just nu i alla fall. Jag trivs med att traska omkring i allt det halvslitna. Huset ser ut ungefär som jag känner mig. Vi harmonierar med varandra. Tänk om det vore tipptopp i varje hörn. Tänk om det glänste och glittrade och flotta mufflonfårskinnfåtöljer från den fina affären prunkade bredvid ett exklusivt bord av olivoljeslipad massiv kärnek. Det skulle inte kännas som om jag vore hemma hos mig.
Men heminredning har blivit en livsstil och man kan genom att visa upp sitt hem tala om för omgivningen vilken personlighet man är. Det kan man bland annat göra på nätet. På bloggar och hemsidor lägger man ut bilder hemifrån. Hemmet har blivit ett offentligt rum. Med dyra designstolar talar man om att man har både god smak och hyfsad ekonomi. Allt ska vara rätt – märke, formgivare och inköpsställe – och till slut ser alla precis likadana ut, det vill säga dyrt. Och rätt trist.
Det senaste jippot i den virtuella världen är att man kan lägga ut bilder från sin bostad på sajter där alla andra kan gå omkring och titta, kommentera och sätta betyg. Därmed har man i ett slag lyckats förena två av samtidens mer framträdande drag: homestyling och exhibitionism. Då blir det som skulle vara den egna privata sfären, dit man kan dra sig tillbaka efter kneg och slit, bara ytterligare en scen där man ska visa upp sig och sina framgångar.
Men så slår det mig, det här handlar ju om dem som inte lyckats skaffa sig ett riktigt liv. I en stylad miljö utan ett dammkorn blir det svårt att leva det riktiga livet med tunga matkassar, dagishämtningar, toalettstädning och vinterkräksjuka. Den miljö de allra flesta av oss befinner sig i för det mesta.
Alltid omgiven av det senaste och det häftigaste, det flottaste och det dyraste, kliniskt renstädat av städfirman och alltid fräscht och snyggt – vågar men då peta näsan och klia sig i rumpan?
