Annons
Nyheter

Fritsla fredag

Det fanns en tid då det gick att ringa till myndigheten. I telefonkatalogen fanns det ofta flera nummer att välja på.
Nyheter • Publicerad 1 februari 2008

Sedan uppfanns knapptelefonen och myndigheten förvandlades till mekaniska röster som uppmanade oss att knappa in siffror i en ändlös rad. Varje försök att nå en människa slutade med att jag dängde luren i klykan. Numera finns det inga telefoner med klykor så det nöjet är också förstört.

Att idag nå en namngiven person på myndigheten är vanskligt. I telefonkatalogen står ett telefonnummer med stora siffror. Jag knappar in det och får tala med en trevlig kvinna i Karesuando, eller om det var Östersund. Fast det var ju inte henne jag sökte, utan en man i Borås. Hon skulle koppla mig dit. Tyst i luren. Länge. Sent omsider svarade en man. Fel man dock, på okänd ort i Sverige. Han kopplar vidare. Tyst i luren. Länge. Ny röst på rätt ort, fast den jag sökte var inte anträffbar utan skulle ringa upp. Vilket han gjorde.

Annons

Detta samtal gav arbete åt flera personer över hela Sverige och sysselsatte mig en längre stund. Kanske en effekt av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

?Jag försökte ringa vårdcentralen för att diskutera en medicinsk fråga. En sak mellan mig och den läkare som tidigare behandlat mig, tyckte jag. Det tyckte inte vårdcentralen, som visade sig vara vårdcentral i Motala.

Det har sina fördelar att bo i en mindre ort. Det mesta är begripligt, ansikten är ofta bekanta och på vårdcentralen är det flera som vet vem jag är. Jag är ju kund där, i dessa den fria marknadens dagar. I Motala vet ingen vem jag är och kunde inte heller ge mig något svar på min fråga. Men de lovade att min vårdcentral skulle ringa upp. Vilket de också gjorde. Med detta samtal lyckades jag sysselsätta mig och flera andra under en längre tid.

Det privata näringslivet, till vilket också min vårdcentral hör, är inte ett dugg annorlunda än de statliga myndigheterna. Att ringa banken är ett lotteri. Man vet aldrig var man hamnar. Har jag tur är det en trevlig och serviceinriktad person som svarar och raskt kopplar mig till mitt bankkontor där jag är någorlunda känd. Har jag otur, och det har jag lika ofta som i lotterier, svarar någon surpuppa som envisas med att lösa mitt problem på sitt sätt. Då blir jag också tjurig. Det slutar aldrig bra. Man kan inte längre slänga på luren, men ilsket knäppa bort någon mitt i en mening.

Jag tycker om att prata med människor som jag har någon slags relation till. Det kan räcka att de finns i mitt geografiska område. Jag inbillar mig att någon i Skene har ett mer personligt förhållande till mig och mina skatter än en vilt främmande i Södertälje. Det är förmodligen bara sentimentalt strunt, men det är min känsla och den värnar jag.? Av samma dumma skäl avstår jag oftast att utföra mina myndighetsärenden på internet. Blir det fel finns det ingen att skälla på, och det finns heller ingen att tacka om det går bra.

Men det händer att man når rätt person, som den kvinna på Försäkringskassan som visade ett enastående tålamod med min oförmåga att fylla i rätt blankett på rätt sätt. Hon gav aldrig upp, blev aldrig sur och förklarade så pedagogiskt att jag till slut förstod. Det var en bragd som bara en medmänniska kunde åstadkomma.

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons