Ett litet hörn av Frankrike

Alldeles intill, så nära att vi nästan kan röra vid den, den stora kyrkan med de fruktansvärt hemska bilderna av dödsplågade barn. Kyrkan som också är ett under av skönhet, storslagen arkitektur och stillhet.

Vi har hittat ett hörn av Frankrike, lite bortom allfartsvägarna, dit många inte anser sig ha anledning att fara. Det ligger inte på vägen till Provençe eller Spanien, inte heller finns här några häftiga bad. Men det finns gott om pittoreska små städer, opåverkade av tidens klåfingriga händer.

Här behöver man inte trängas med horder som vid sevärdheterna i Paris. Här finns inga påstridiga tingeltangelförsäljare som på Rivieran. Här finns inga köer till attraktionerna, som ändå är många.

Här finns mest lugn, ro och god fransk mat och dryck.

Grabben, som den tonåring han är, går helst omkring med lurar i öronen. Jag tror dock att även han kan uppskatta det storslagna landskapet. Han är lite imponerad av slottet som ser ut att vara kuliss i en Robin Hood-film. Han letar förtjust i slottskyrkans krypta efter hemliga gångar och finner till slut en trappa bakom ett hörn. Han letar fram en ficklampa i morsans mobiltelefon, (hon visste inte ens att det fanns en sådan i den) och trevar sig in i mörkret. Men efter dagens fjärde historiska byggnad får han nog och stannar kvar vid bilen för att försjunka i sin apparat.

Ingen elektronisk pryl klarar sig emellertid utan ström, och den har en benägenhet att ta slut. Han behöver alltså en laddare.

I de pittoreska små franska byarna med sitt överflöd av ruiner, blommor och fina vyer finns det inte många affärer som säljer laddare till moderna musikspelare av amerikanskt märke. Faktiskt inga alls.

I den närbelägna universitetsstaden får han dock ett visst hopp. Vi irrar omkring i gränderna med hundratals små boutiquer där det mesta säljs till sommarnedsatta priser. Kläder, skor, kosmetika i överflöd. Men inga musikmaskinaffärer.

I ett hörn hänger ett gäng finniga tonåringar. Vi funderar på hur vi ska närma oss dem, de om några borde ju veta. Problemet är språket. Min franska, inlärd på sextiotalet, är minst sagt torftig, ja, i det närmaste obefintlig.

Den tidens glosor omfattade heller inte ord som laddare till mp3-spelare, datorvokabulären var inte ens påtänkt då.

Men kanske de, pojkar av sin tid, kan lite engelska?

”Bonjour, vous parlez anglais?”

”Un petit peu”, säger en av dem och far ut i en lång obegriplig fransk harang.

Men de är hjälpsamma och villiga att leda oss rätt. Med en blandning engelska, svenska och lite franska lyckas vi reda ut begreppen och blir visade till Fnac, ett franskt Mecka för data- och musikintresserade ynglingar. Där finns den efterlängtade prylen till salu.

I vårt franska hörn känns det lite som om tiden står stilla. Att betala med kort är inte alltid självklart, mobiltäckningen är lite sisådär och internetvärlden känns väldigt fjärran bland kaninraguer, sniglar i vitlökssmör och langusterstjärtar inbakade i fågelmagar.

Och jo, det är inte så pjåkigt.