Nu skäms jag!
När man på nyheterna hör att det står 500 barn i kö för att tas emot i olika kommuner i Sverige, och detta stöter på motstånd är det så att jag vill gråta. Har inte de flesta av dessa beslutsfattare egna barn, och kanske kan de med bara en gnutta fantasi förställa sig vilket behov dessa barn har av ett vänligt mottagande?
För egen del måste jag säga att jag skäms... Visst är vi i en lågkonjuktur, men jämfört med vad dessa barn har varit med om har vi det otroligt bra! Jag utmålar ingen dans på rosor för dem som tar emot dessa barn, men man måste väl göra ett medmänskligt försök? Visst kan det uppstå problem, men dessa är till för att lösas. Kanske ska vi inte vara så inskränkta och rädda för det okända? Om någon nu tror att våra svenska barn är helt felfria och aldrig orsakar några problem i sin närmiljö, skolor med mera så kan jag som jobbar i denna miljö bara säga att så är definitivt inte fallet!
Då Becevic, en av författarna som nu är nominerad till Augustpriset i går fick frågan om han själv kände sig som svensk eller bosnier tycker jag att han svarade på ett mycket klokt sätt: "Behöver vi definiera för mycket, kan det inte räcka med att vi att vi bara är människor och är tagna för det vi gör".
Därför hoppas jag att man kan se till individerna som man förhoppningsvis tar emot, inte bara se det som ett stort problem i antågande. Vill inte alla vi som är föräldrar att vart våra barn än hamnar här i livet, så hoppas jag innerligt starkt att det blir mottagna på ett vänligt och bra sätt!
