Vittnesmål om det obehagliga

Ruben Östlunds Play handlar om barn som rånar barn. Och inte bara det. Den handlar om mörkhyade förortsbarn som rånar vita medelklassbarn.

Manuset bygger på verkliga händelser i Göteborg där ett gäng 12-14-åringar i ett 40-tal kända fall rånade jämngamla med det så kallade ”brorsantricket”. Tricket går ut på att beskylla en oskyldig person för att ha stulit från en påstådd bror till en i gänget. Sedan får det tilltänkta offret följa med till en avskiljd plats för att ”lösa problemet”, vilket oftast slutar med ett denne lämnar ifrån sig alla sina värdesaker.

Det unika i situationen, vilket fångat regissörens intresse, är den retoriska skicklighet med vilken brottet utförs. Sällan eller aldrig används våld, eller ens konkreta hot. Istället är det en kombination av vanmakt och grupptryck (ett ämne Östlund utforskade på ett mästerligt sätt i De ofrivilliga) som bryter ner offret till underkastelse. En mobbingprocess som är fruktansvärt obehaglig att bevittna. Play är som en konstant, isande klump i magen och jag har sällan känt mig så illa till mods av en film. De psykologiska mekanismerna som följer är märkliga men logiska, när de hjälplösa offren försöker anpassa sig till gärningsmännen, skylla på sig själva och varandra.”Får vi gå nu?”, frågar en av killarna försiktigt om lov när han inte längre har något av värde att ge bort.

Östlunds etablerade realistiska stil passar perfekt för materialet, som bygger på rättegångshandlingar och intervjuer med offer, poliser och psykologer. Han placerar kameran som en anonym betraktare i bakgrunden och är så nära en objektiv berättarform man kan komma. Skådespelarna, unga amatörer, spelar med en närmast osannolik trovärdighet i sina olika roller.

Just roller är också ett nyckelbegrepp här. Som titeln antyder är Play en lek med många saker, bland annat den etablerade föreställningen om det goda, välartade barnet och de olika roller vi alla delas in i; barn, vuxna, vita, svarta, medelklass, underklass osv. När det gäller gärningsmännens etnicitet så har Östlund varit noga med att påpeka att de inte representerar en grupp människor utan agerar som individer, oavsett hudfärg. Däremot har etniciteten relevans genom att åskådaren konfronteras med den obalans som råder i samhället och som vi alla deltar i, medvetet eller omedvetet, hur toleranta vi än uppfattar oss. ”Ser jag ut som en tjuv eller?” frågar en av rånarna sitt offer, väl medveten om de fördomar som ligger i betraktarens ögon.

Om detta lämnar Östlund det till åskådaren själv att reflektera över. Det han konstaterar med Play är att brottslighet föds av sociala orättvisor och ondska föds i tillfället som ges. Från dessa samhälleliga kräftsvulster är barn ingalunda förskonade, varken som offer eller förövare.

Mats T Olsson