Strålande iransk seperationsångest

Men bakom denna enkla premiss finns en moraliskt komplex historia som skildrar allmängiltigt mänskliga frågeställningar och placerar dem i en smältdegel av religion, juridik, klassklyftor och politik i dagens iranska samhälle.

Det är ingen liten bedrift av Farhadi, särskilt med tanke på de hårda censurlagar som råder i hemlandet. Under en kort period förbjöds han också göra filmen på grund av sitt uttalade stöd för fängslade kollegor. Turligt nog verkar kulturcensorerna i Iran vara lika intellektuellt handikappade som i andra diktaturer, vilket gett Farhadi utrymme att konstruera sin berättelse med den politiska udden insprängd mellan raderna i det genialiskt mångbottnade manuset.

Den som vill kan alltså gå och se den här filmen som ett rent drama, berättat via ett sekulärt medelklasspar i Teheran där hustrun vill emigrera för dotterns skull medan maken måste stanna och hjälpa sin Alzheimersjuka pappa. Allt ställs på ända när en gravid hemhjälp – fattig och djupt religiös – anklagar maken för att ha orsakat missfall efter ett handgemäng. Men har han det?

Farhadi vränger skickligt på de moraliska perspektiven genom att tillföra nya detaljer i scen efter scen, där alla verkar ha lika mycket rätt och fel. Under de två timmar filmen pågår sitter jag fullständigt absorberad av skådespeleri (ensemblen blev kollektivt belönad med Silverbjörnen i Berlin) och intrig, där Mahmood Kalaris foto betraktar den eskalerande konflikten med en precision som matchar Farhadis suveräna regi.