Socialrealistisk feelgood

Numera verkar det vara en varannanfilm-strategi som gäller för den brittiske diskbänksrealisten Ken Loach.

Nyheter • Publicerad 2 januari 2013

It’s a Free World (2007) var en drabbande inblick i den globaliserade kapitalismens baksida. Looking for Eric (2009) en betydligt festligare historia om en fotbollsfanatiker som får livscoaching av Eric Cantonas ande. Route Irish (2010) levererade en tung tackling av Irakkrigets konsekvenser på hemmaplan. Och så Änglarnas andel, som skickligt bollar med lättsam humor och allvarliga frågor

Huvudperson är Robbie (debuterande fyndet Paul Brannigan). En snart-nybliven-pappa från Glasgow med stort hjärta men svåra impulskontrollproblem. Han har precis dömts till samhällstjänst. Det är då han får smak för whisky och visar sig ha en lukrativt känslig näsa för den anrika drycken.

Annons

I likhet med bröderna Dardennes Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro så har Loach valt att skönmåla det socialrealistiska sammanhanget med lite feelgood-vibbar. Han tillåter sig också att hylla Skotlands nationaldryck, dess traditioner och smak. Men när spriten går in, så går en del av filmens kvaliteter ut. Den sista halvtimman hamnar samhällsengagemanget i skymundan när intrigen utvecklas till en alkoholångande ?kupp-film(!).

Det är kul, men kan inte mäta sig med filmens mer angelägna inslag, som när Robbie tvingas till ett stödsamtal med ett av sina våldsoffer. Ett mycket starkt ögonblick. Autentiskt, avskalat, mänskligt, och signifikativt för hela Loachs regissörsskap.

Mats T Olsson

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons