Småtråkig jakt på hämnd

Bilden av gammeltestamentligt lagd rättskipare som närmar sig pensionsåldern har han framgångsrikt förmedlat på löpande band de senaste åren i kvalitetsfluktuerande actionfilmer som Taken, Taken 2, den kommande Taken 3, The grey och Non-stop.

Nu gör han ungefär samma sak igen i A walk among the tombstones, där den forne Oscarskandidaten rutinspelar som den slitna ex-snuten Matt Scudder på jakt efter två seriemördare i millennieskiftets New York.

Filmen tar sin början 1991 på ”en sådan bar där poliser inte behöver betala för drickat”.

När tre gangsters skjuter ägaren tar Matt upp jakten och avrättar dem (reglementsenligt?) men råkar samtidigt döda ett oskyldigt barn med en förlupen kula.

”Men tyck inte synd om mig för det”, som han säger i ett minst sagt ego-snyftigt skede senare i filmen.

Åtta år senare träffar vi honom igen. Då är han en olicensierad privatdetektiv som åtar sig uppdraget att hitta dem som kidnappat och mördat hustrun till en lokal heroinlangare.

Våldsanvändandet i filmen är nedtonat till förmån för en mer långsamt detektivarbetande kriminalhistoria.

Utan att ha läst boken den bygger på så misstänker jag att den försöker imitera lite av Denis Lehanes Boston-skildringar. Tyvärr får inte New York-miljöerna eller 90-talets tidsmarkörer tillräckligt med utrymme och karaktärerna är inte särskilt välskrivna.

Det gäller framför allt mördarna. Trots att de begår de mest horribla dåd med våldtäkter och styckningar vilar en märklig känsla av två pajasar. Det spekulativa sammanhanget får också vedergällningsdriften som ger manuset bränsle att kännas direkt olustig.

Att stämningen är välrealiserat tryckt och Liam Neeson agerar med sedvanligt hypnotisk auktoritet hjälper inte. Slutintrycket stannar vid lite småtråkig, schablonartad och otillfredsställande.

Åtminstone två av dessa omdömen torde vara att betrakta som rena dödssynder i hämndfilms-facket.

Mats T Olsson