Skyhög klass – men onödigt lång

Från uppluckrad berättarstruktur och moraliskt komplexa rollfigurer till raka historier med tydlig uppdelning mellan goda och onda.

Likt Inglourious Basterds (2009) är spaghettiwesternhyllningen Django Unchained en hämndfantasi i historisk kontext, men istället för nazister i 30-talets Europa handlar det om slavägare i den amerikanska södern på 1800-talet. Huvudperson är Django (Jamie Foxx), en befriad slav som slår följe med en vältalig tysk prisjägare (Christoph Waltz) för att rädda sin hustru från förtryckets bojor.

Jämfört med Basterds rika flora av meta-referenser är Django ett steg bakåt, egentligen lite för enkel för att motivera speltiden på nära tre timmar. Det här är den första Tarantino-filmen som känns onödigt lång. Med det sagt håller ändå manus, soundtrack och skådespelare skyhög klass. Sällan ser du aktörer njuta så här mycket framför kameran.

Allra mest verkar Leonardo DiCaprio njuta i skurkrollen som den diaboliskt artige, låtsasfrankofile slavhandlaren Calvin Candie. Christoph Waltz visar återigen att han är en perfekt uttolkare av Tarantinos virtuost skrivna repliker, levererade under resans blodiga gång medan han och Foxx utövar lustfylld vedergällning på rasistiska plantageägare och imbecilla Ku Klux Klan-nissar. De sistnämnda för övrigt inblandade i en av filmens roligare scener när de fastnar i en lång diskussion om den begränsade kvalitén på sina huvor.

Humorn är ofta närvarande men inte hela tiden. Tarantino må ha ett komplicerat förhållande till underhållningsvåld men skildringen av slaveriets grymheter tas på allvar och förefaller genuin. Filmen innehåller flera fruktansvärda ögonblick av sönderpiskade ryggar, brännmärkningar och bestialiska avrättningar.

Nästan lika obehagligt, och tragiskt, är beteendet hos den Onkel Tom-liknande ’husslaven’ Stephen (Samuel L Jackson). Genom att frivilligt delta i förtrycket av sina bröder och systrar lurar han sig själv att tro att han är mer jämlik med sina vita herrar. Hans karaktär illustrerar de horribla men logiska konsekvenserna av långvarigt kuvande, där underkastelse blivit en naturlig reaktion i ett frihetsberövande samhällssystem, inpiskad i människornas själ genom hot och våld.

Jag behöver väl knappast tillägga att det är väldigt tillfredsställande när Django äntligen tar ut sin gruvliga hämnd på företrädarna för detta vidriga system.

Mats T Olsson