Sagolikt vackra strider

Idag har väl i princip varje internationellt erkänd kinesisk regissör gjort åtminstone en historiskt förankrad, våldsglorifierande svärdfäktarballad med nationalistiska undertoner.

Zhang Yimou (Den röda lyktan) gav oss Hero och Flying Daggers, två av de visuellt mest extravaganta stridsfilmer som gjorts. John Woo (Face/Off) gjorde blaffiga Battle of Red Cliff. Och nu har Wong Kar Wai, mest känd för ömmande dramer som In the mood for love och My blueberry nights, efter nio långa år färdigställt sin episka Kung fu-hyllning The grandmaster.

Huvudperson är Ip Man (Tony Leung), den verklige Wing chun-mästaren som sedermera kom att träna Bruce Lee. Om detta handlar dock inte filmen. Likt en melankolisk memoar förtäljer den istället Ip Mans liv under några kaotiska årtionden i början av 1900-talet. Den historiska korrektheten verkar bitvis vara på samma nivå som en nordkoreansk nyhetssändning, och manuset känns egendomligt rörigt trots att det mest handlar om att placera Ip Man i olika konflikter med konkurrerande Kung fu-familjer. Men där filmen brister i trovärdighet och narrativ briljerar den i sagolikt vackra fajtscener, koreograferade av legendaren Yuen Woo-ping. Närbilder på silverblänkande regndroppar som vräker ner mot kombattanternas kroppar, snöflingor som virvlar i luften runt en kamp på liv och död. Slagsmål upphöjt till stor bildkonst.

Störst dramatik uppstår i mötena med Gong Er (Ziyi Zhang). Hennes och Ip Mans bataljer blir som en dans laddad med längtan, kärlek och lockelser. Här visar sig också filmpoeten Wong Kar Wais främsta styrka som regissör. Inte i slagen som utdelas, utan i känslorna som fyller dem med kraft.

Mats T Olsson