Romantiskt skimrande skitstövlar

Träffar en annan ung man, Dean Moriarity (Garrett Hedlund) och en såkallad bromance tar vid. De två åker fram och tillbaka över USA på sent 1940-tal, knarkar, lyssnar på jazz och träffar brudar. Sal Paradise skriver en bok om detta. Slut.

Jack Kerouacs klassiker (som filmen baseras på) kom 1957 och är beat-generationens bibel, den är självbiografisk och när jag som ungdom läste den blev jag tagen – boken lyckades fånga min längtan efter frihet.

Man kan också se den som en enda lång hyllning till intellektuella män som beter sig som skitstövlar, allt för "konsten". Att en kvinna skulle kunna bete sig på samma sätt är uteslutet.

Och plötsligt verkar inte det där ständiga resandet så häftigt längre. Fruar och barn lämnas hemma, det som spelar roll är vänskapen, drogerna och upplevelserna. Det är inte svårt att sätta sig in i hur det känns att lämnas hemma. I filmen spelar Kirsten Dunst Deans fru som gråter och kastar ut honom vid upprepade tillfällen, men hennes åsikter får ändå inte ta speciellt mycket plats. Hon verkar mest gnällig.

I Walter Salles On the road finns inte någon kritisk blick. Det är knark och sexorgier och horhus så att det står härliga till. Ett ohämmat romantiserande av skitstövlar, rent ut sagt.

Deans första fru spelas av Kristen Stewart, som har kommit en bit från Bella i Twilight, men fortfarande tittar ner i marken och mumlar fram replikerna. Hennes karaktär i filmen, en sexuellt utlevande 16-åring som hatälskar Dean, får precis som Dunsts Camille, inte något djup. Sam Riley, som var perfekt i rollen som Joy Division-sångaren Ian Curtis i Control för några år sedan spelar "författare i en film". Det är klyschigt så det stänker om det.

Hedlunds Dean, som testar alla droger som kommer i hans väg, ser ut som Den Amerikanska Helyllekillen filmen igenom. Det är inte trovärdigt, ge mig håliga ansikten och revben som sticker ut, så kanske jag kan tro att han lever på benzo och sex. Att hela boken/filmen egentligen bygger på Deans dragkraft, hans sexighet och "kärlek till livet" är svårt att se, Hedlund lyckas helt enkelt inte förmedla Deans inneboende eld.

En positiv sak att avsluta med dock - fotot är superbt. Åkrar, solnedgångar, snöstormar och klippiga berg. Det känns som att man kan sträcka ut handen och ha hela den nordamerikanska kontinenten inom räckhåll. Vackert.

Nina Brisman