Roligt utan något större djup
Men när hans flygbolag måste skära ner tvingas Valle Andersson sluta (rolig scen med en mycket känslosam chef förresten). I ett slag förlorar han allt – frun vill skiljas, villan säljs och han får knappt träffa sonen. Valle tvingas flytta hem till sin flummiga superfeminist till syster, i vars lägenhet ett par roller derby-tjejer tacklar sig förbi i hallen (även det en bra detalj som känns väldigt 2012, dock något överdriven).
Valle söker de få pilotjobb som finns, utan framgång. Men så får han reda på att ett flygbolag söker en kvinnlig pilot.
Sagt och gjort, Valle Andersson blir Maria Andersson, och får jobbet. Frid och fröjd? Såklart inte.
Nu följer de förväntade skämten om manligt och kvinnligt, en kärlekshistoria kantad av förvecklingar och en ganska skruvad, ibland till och med morbid humor (säger bara detta – att runka ihjäl någon!).
Den här filmen är inte en spark i patriarkatets skrev. Och kanske behöver den inte vara det.
En del goda skratt, en Jonas Karlsson i toppform och snygg och bra klippning som gör att man inte har tråkigt en enda sekund.
Det kanske räcker så. Ibland känns det dock som att filmen faktiskt vill säga något om könsroller och förtryck.
Men det blir övertydligt och stereotypt. Kanske ska man inte förvänta sig så mycket av en komedi, mer än just skämt och fånerier.
Men faktum är att jag lämnas med känslan av att det här är ännu en film om en snäll kille som ju bara vill väl.
Inget fel på det i och för sig, men försök inte göra filmen till något annat än vad den är. För det är verkligen en riktigt rolig svensk komedi.
Nina Brisman
