Psykoanalys i torr skildring

Kanske rent av en möjlighet att få fula ner sig till Oscarsnominerande nivåer.

Men Knightlys intentioner är också det enda jag förstår med den här filmen. När det kommer till kritan är hon inte riktigt trovärdig som något annat än förälskad kvinna. Det gör hon däremot rätt bra. Men varför hennes relation till Carl Jung (Michael Fassbender) beskrivs så ingående när filmen utger sig för att skildra Jungs relation till Sigmund Freud (Viggo Mortensen) är svårare att förstå.

Och varför vi får se så lite av Viggo Mortensens karaktär Freud i en film som ska handla om psykoanalysens framväxt är också underligt. Resultatet blir att hela rullen känns rätt distanserad.

Men hallå, Freud och psykoanalys – det ska ju handla om sexualdrift och dödslängtan, det låter väl underhållande, kanske ni säger då. Ja, men det handlar också om teori och brevskrivning, kontrar jag? Upplägget doftar direkt-på-dvd: upplästa brev bildsatta av kvinnor i Skagenmålar-silhuetter som vandrar längs med vattnet? gäsp.

Lite hardcore-sex i sekelskiftesmijö och ett par välbetalda skådisar ändrar inte det faktum att Cronenberg inte levererar.

Och för den som stiger in i biosalongen utan att tidigare vara så värst bekant med Freud och hans idéer misstänker jag att filmen gränsar till obegriplighet. Många är de stillasittande scener där dramatiken ska bestå av framkastade teorier som bollas och fram och tillbaka mellan de olika karaktärerna (exempelvis det enda Mortensen får ägna sig åt under hela filmen). Jag anser att man inte ska behöva dra sig till minnes psykologilektionerna från gymnasiet för att hänga med i manus. Så värst spännande är det i och för sig inte ändå.

Det hela känns oförlöst – den enda som får komma är Knightley (hennes extaser är det enda som kittlar under våra 99 gemensamma minuter i mörkret ) och vi andra undrar varför den här filmen kändes tillräckligt angelägen för att spelas in.

Mindy Lara