Om folkhemmets förlorade oskuld
En politisk thriller baserad på bordellhärvan som avslöjades i Sverige på 70-talet, där prostituerade förmedlades till representanter från samhällets absoluta toppskikt.
Politiker, domare, poliser och ministrar fanns bland kunderna hos bordellmamman som i filmen döpts till Dagmar (starkt spelad av Pernilla August). En av de nyaste tjejerna i hennes stall är 14-åriga Iris (Sofia Karemyr i en magnifik debut), som lockats från ungdomshem till jobb som glädjeflicka.
Att Marcimain har rötter i tv-formatet märks. Han bollar skickligt med en stor ensemble av framträdande rollfigurer. Han är inte heller rädd för att bygga upp berättelsen långsiktigt, ett steg i taget. Men med sina 140 minuters speltid kunde narrativet gärna fått vara lite tajtare i den utdragna första akten.
När intrigen väl brakar lös saknas däremot inte nerv eller spänning. Detta sker när polisens spaningsarbete trissas upp och maktens män träder in för att stoppa känsliga uppgifter från att läcka ut, extra viktigt eftersom det är valåret 1976. Stämningen påminner mycket om en Kalla Kriget-thriller, med hotfulla myndighetspersoner, gråkyliga storstadsmiljöer, skumma gubbar i buskiga mustascher och gigantiska glasögonbågar.
Visuellt är Call Girl en fulländad tidsskildring, ibland på ett så överväldigande sätt att dramatiken nästan riskerar att sväljas av all historiskt korrekt rekvisita, fetischistiskt porträtterad genom Hoyte van Hoytemas snyggt gryniga 70-talsfoto. Vissa inslag har också stråk av humoristisk nostalgi över det analoga förgångna, som när Dagmar administrerar sin koppleriverksamhet med dubbla nummerskivetelefoner och plottrig anteckningsbok.
På förhand har filmen väckt debatt eftersom en av sexköparna är en icke namngiven socialdemokratisk statsminister, vilket kan tolkas som ett utpekande av Olof Palme. I själva verket är framställningen inte särskilt kontroversiell. Syftet att inkludera statsministern är inte att peka ut Palme, utan att använda själva positionen som symbol för maktmissbruk och hyckleri. Tyvärr blir det ett onödigt spekulativt sidospår som riskerar att dra blicken från filmens stora kvaliteter.
Och stora kvaliteter har Call Girl. Främst som skildring av ett samhälles förlorade oskuld. Ett Sverige där en liten flicka lättvindigt offras i en värld styrd av mäktiga män, trots samma personers fina offentliga ord om jämlikhet och social omsorg. Där offret blir den jagade, hjälplöst viskandes "Vem ska tro mig?", när hon ombeds berätta sanningen. Det är så man mår illa. En kvävande obehagskänsla som uppstår när individen inte längre har någonstans att ta vägen med sin vetskap om övergrepp och missförhållanden i maktens korridorer. Sådant är ett korrumperat samhälle, även om det kallas för demokrati eller folkhem eller vad du vill.
Mats T Olsson
