Oförutsägbar norsk spänning
I centrum har vi affärsmannen Roger Brown som tycks ha hakat upp sig på att han bara är 1,68 lång. Han bor i en 30 miljoners-villa och har en vacker troféhustru vid sin sida. Det enda sättet som han kan kompensera för sina fysiska tillkortakommanden stavas pengar.
Han är långt ifrån lika grotesk som Gollum, men hjärnspökena gör ett bra jobb om att övertyga honom att hans enda existensvärde ligger i att han är en rik jäkel. Men inte ens det lyxiga glidarjobbet som rekryterare räcker till för att han ska kunna finansiera sin allt mer extravaganta livsstil.Därför extraknäcker han vid sidan av som konsttjuv: han byter ut originalverk mot billiga kopior. Redan i inledningen förklarar han vilka regler som gäller för att man inte ska åka fast, och han är mycket skicklig.
Men när han beslutar sig för att stjäla en okänd Rubens som en del av en personlig vendetta går precis allting åt pipan. Ödets nyck förvandlar den glassiga borgarbrackan till en förrymd mentalpatient. Vår skitstövel till hjälte tvingas vada genom bajs, blod, och hjärnsubstans i ett försök att ta sig ur knipan som kontinuerligt tar de mest oväntade vändningarna.
Många scener är hiskeligt brutala – nästan på gränsen till vad som borde vara okej. Hundar spetsas på vassa pålar, vi får se närbilder av krossade skallar och det leks med knivar på de mest obehagliga sätt.Jag vill titta bort, men kan ändå inte låta bli att fängslas av de makabra bilderna, lika delar äcklad som fascinerad.
Filmen är baserad på Jo Nesbös roman med samma namn, och det märks att det finns en stabil grund i storyn, för Huvudjägarna är ingen vanlig dussinrulle. Tvärom, så är det en riktigt spännande actionfilm som håller hög internationell standard.
Även om man vanligtvis har svårt för pangpang-jakter och kriminella karlar finns det en spännande nerv i Huvudjägarna som det inte går att värja sig mot. Den obehagliga stämningen gör sitt, men också det faktum att berättelsen är oförutsägbar. Inget är som det som verkar och det finns egentligen ingen som man kan lita på.
Det är inte heller den klassiska kampen mellan ont och gott som man har sett tusen gånger tidigare, utan det handlar om vanliga människor som gör dåliga val och bokstavligen hamnar i skiten. Mot slutet är det dock något som går snett. Manusförfattarna har lite väl bråttom att avsluta och vill väldigt gärna knyta ihop allt till ett lättillgängligt litet paket som känns både orealistiskt och trist. Slutet är således något av ett antiklimax. Men om man är villig att bortse från det har man ett rafflande norskt actionäventyr att se fram emot.
