Ingen värmländsk värme
Pölsa var en moraliskt flexibel knarklangare och cineast som radade upp oneliners som "Pölsa has no fear, 'cause he got a lot of beer". Han var fruktansvärt rolig, lite trasig och djupt osympatisk.
Det finns likheter mellan Smala Sussie och Malmros nya film. Båda utspelar sig i små värmländska samhällen, båda handlar om konflikter som uppstår mellan outsiders och "vanliga" människor. Men medan Pölsa var ensamt pucko på täppan, omgiven av ett galleri av välmenande nyckelspelare som förde historien framåt, så befolkas "Mammas pojkar" av inte mindre än fem Pölsafigurer.
I centrum står tvillingbröderna Oden och Thor (Starrin och Johan Östling) som lever för hårdrocksbandet Ludor. De jobbar (eller ja, lyssnar på hårdrock) på lagret i en butik och säger upp sig när den nya ägaren vill att de ska sitta i kassan också ("typiskt bögjobb").
I stället flyttar de hem till mamma (Lotta Tejle), som är präst i byn och inte förmår säga nej till sina barn. Hennes maniska curlande är så förfärligt att skåda att man vill ringa socialen. Brödernas liv kompliceras när båda blir kära i samma kvinna - byns odrägliga skolfröken Jenny (Mia Skäringer). Sist i skaran är Tuva Novotny i en taggig överraskningsroll.
Alla har roliga repliker, alla är intressanta kufar av Pölsasnitt. Problemet är att de inte har något att studsa mot, ingen i mitten av historien som publiken kan identifiera sig med. Kanske var det tanken med Kjell Bergqvists butiksboss, men han blir mest en tråkig rektorstyp. Till slut känns det som en tävling i vem som kan bli minst omtyckt av publiken. Och utan värme blir det väldigt svårt att skratta
En av Malmros stora styrkor är stil, och det visar även den här filmen. Scenografi och kostym (särskilt kontrasten mellan brödernas hårdrocksnitar och mammans gammelrosa volangstil) är genomtänkt och egensinnigt. Den specialskapade musiken med hårdrocksesset Mats Levén vid mikrofonen är strålande. Men fem stycken Pölsa är ändå minst fyra för mycket.
Fredrik Söderlund
