Som om det skulle vara en dålig sak.

Istället för IQ-befriad racingaction så är Drive en bilfilm med konstnärliga hästkrafter under huven. Ryan Gosling spelar den namnlöse Föraren, Hollywood-stuntman på dagen och oöverträffad flyktbilschaufför i Los Angeles undre värld på natten. Tystlåten, snygg och iklädd 80-talstuff Scorpion-jacka med en tandpetare ständigt fastkilad i mungipan så ger han den ultimata kyligheten ett ansikte. Steve McQueen får ursäkta, Gosling är den nya King of Cool.

Danske Pusher-regissören Nicholas Winding Refns film – belönad med regipriset i Cannes – är en sexigt lågintensiv thriller där actioninslagen utgör undantagen. Precis som i verklig bilkörning förstår Refn att det är minst lika viktigt att bromsa som att pressa gasen i botten. Således är det atmosfären och stämningen, där Refn kombinerar 70-talistiska b-filmsanor med noir-influenser och en Lost in Translation-melankolisk ton, som håller tittaren i ett fast grepp, redan från den briljanta öppningsscenen. Här får vi följa Föraren på en stöt sett ur hans fixerade position och förmedlat genom hårt skurna, stiliserade bilder. Adrenalinet hos åskådaren ökar i takt med polisens sirener och det synthpopiga soundtracket, men Goslings virtuosa bilförare blinkar inte ens

Lite mer känslor uppvisar han med sin granne Irene (Carey Mulligan) och deras blyga romans är en bärande del av filmen. Gosling och Mulligan matchar varandras avväpnande charm perfekt. Men när Irene till sist blir varse om hans mörka sidor sker det i en explosion av realistiskt otäckt våld. Han ger henne först en öm kyss för att sedan brutalt slå ihjäl en torped ute efter att döda honom till följd av ett misslyckat maffiajobb. Han räddar på så sätt hennes liv, men förlorar också hennes hjärta för alltid.

Visst skulle man kunna kritisera filmen, precis som Goslings rollfigur, för att vara väldigt mycket ytligt poserande. Men det finns enstaka tillfällen när utförandet är så skickligt och stilfullt att man nöjer sig ändå. Drive är ett sådant tillfälle.

Mats T Olsson