Frustrerande uselt nyårsfirande

Sitta och sura och hata högtiden, ha förväntningar på 2012, bli full som ett ägg eller kanske träffa ditt livs kärlek.

Enligt ”New years eve” innebär nyårsafton att få en andra chans att förlåta. Filmen utspelar sig i New York under sista dagen på året. En stjärnskådisparad firar in det nya året på varsitt sätt på olika ställen i staden. Ingrid (Michelle Pfeiffer) slutar sitt meningslösa jobb och hyr in ynglingen Paul (Zac Efron) för att låta hennes sista önskedrömmar gå i uppfyllelse. Stan (Robert De Niro) ligger på dödsbädden och vill se den legendariska nyårsbollen falla för sista gången. Randy (Ashton Kutcher) är den svårmodige illustratören som vänder nyårsfirandet ryggen, men råkar fastna med en körsångerska i flera timmar.

Jon Bon Jovi spelar rockstjärnan Jensen som ska förlåta Laura (Katherine Heigl) som han friade till året innan men fick kalla fötter och lämnade direkt. Och så vidare.

Bakom regin står Hollywood-guldkalven Garry Marshall. En man med sentimentala bakelser som ”Pretty woman”, ”Valentine’s day” och ”En princessas Dagbok”-filmerna på sitt cv.

I ett slags försök att göra en amerikansk ”Love actually” tar han i ifrån tårna och sockrar varje givet tillfälle med en pianoslinga som ska reta tårkanalerna. Greppet är lika tydligt som de gigantiska produktplaceringarna.

Komedier som inte är roliga är lika illa som skräckfilmer som inte är läskiga. Skämten i ”New years eve” är forcerade och klumpiga.

Det här är två väldigt frustrerande timmar. Jag kommer på mig själv att gråta en skvätt och det är inte av glädje utan av uselheten och skammen jag känner inför denna manipulerande smörja.

När Jon Bon Jovi börjar sjunga, körtjejen som fastnat i hissen med Kutcher stämmer in i sången och hela staden står stilla i andakt är jag nära att kasta anteckningspennan mot bioduken och tugga fradga. Jag nyper mig i armen och säger sakta till mig själv – ”lugn, det är bara en film”. Dessvärre en usel sådan.

Fredrik Söderlund