Fascinerande fängelsetankar

Att hålla människor inlåsta, isolerade från övriga samhället. Många av dem är livstidsdömda och kommer aldrig igen kunna se världen i frihet.

At Night I Fly är en svensk (!) dokumentär som presenterar livet inne på ett av Kaliforniens mesta högriskfängelser. Den blandar biktliknande intervjuer med slumpvisa miljöbilder och arkivmaterial. Till en början verkar den mest vilja ge en allmän inblick i den farliga, miserabla tillvaron men efter hand glider fokus mot den lilla gnutta hopp som trots allt finns.

Och hoppet kommer via kultur. Arts in Correction är ett projekt som sedan 1977 jobbat med att föra in konstnärliga perspektiv innanför murarna. Här erbjuds internerna en fredad plats att träffas över rasgränser och gängtillhörighet. Att lyssna och lära, uttrycka sig genom poesi eller musik och försöka greppa vad det innebär att vara människa, inte bara ett tomt skal av svåra erfarenheter och grova brott.

Michel Wenzers film är ett mycket fint humanistiskt porträtt i en kvävande brutalistisk miljö. Det man möjligen kan kritisera är att Wenzer inte driver någon tydlig tes. Spelar det någon roll? Egentligen inte. Platsen och dess människor är så oavbrutet fascinerande att filmen gärna hade fått vara tre timmar lång istället för 88 minuter. Att få höra de förvånansvärt uttrycksskickliga fångarna delge sina innersta tankar framför kameran är en berikande upplevelse. Deras känslor visar att fängelset inte bara är en sophink där mänsklighetens avskräde kastats, det är också en plats full av samlad smärta, dåliga beslut och ett samhälle som svikit.

Och apropå svek så avslutas filmen med ett sorgligt konstaterande. 2010, efter 33 år, stängde Kalifornien ner Arts in Correction-projektet på grund av statens budgetkris. Som vanligt när det blåser hårt är det kulturen som ryker först. Det säger antagligen minst lika mycket om ett samhälle som någonsin dess fångar.

Mats T Olsson