Annons
Nyheter

Effektsökande ensembletragik

Beväpnad med en stark rollista och ett gripande manus är regissören Björn Runge tillbaka med Happy End.
Nyheter • Publicerad 23 september 2011
Foto: Nille Leander

Den tredje och avslutande delen i hans Befrielsetrilogi, vars första två fristående kapitel utgörs av genombrottsfilmen Om jag vänder mig om (2003) och Mun mot mun (2005). Det centrala temat är människor som befriar sig från sina dåliga liv, även om filmerna är långt ifrån så ljusa som den beskrivningen gör gällande. I Happy End matar Runge på med emotionella råsopar från alla håll i det nattsvarta dramat som utspelar sig, passande nog fotograferat med mörker och skuggor som en framträdande del av bildkompositionerna.

Depression, självmordsförsök och otrohet är bara några av olyckorna som drabbar filmens persongalleri av vanliga Svenssons som råkat hamna lite bredvid det sociala skyddsnät familj och myndigheter vanlitgvis erbjuder. Här finns Jonna (Ann Petrén), en ensamstående 54-årig körskollärare uppvaktad av den sorgsne Mårten (Peter Andersson). Jonnas son Peter (Gustaf Skarsgård) är en depressiv konstnär som inleder en relation med den unga städerskan Katrine (Malin Buska), fast hon egentligen är ihop med den kvinnomisshandlande ynkryggen Asger (Johan Widerberg).

Annons

Fem personer vid olika vägskäl i livet, vars öden korsas och pressas ihop som osunda ingredienser i ett mellanmänskligt halvfabrikat. Runge har regisserat flera individuellt mycket kraftfulla delar. Särskilt bra är scenerna med Katrine och Asger, spelad av Widerberg med en otäckt trovärdig intensitet. Man sitter på helspänn varje gång hans ögon svartnar för att Katrine råkat säga eller göra något han uppfattar som ”fel”, för att sedan kompensera sin usla självkänsla med att utdela ännu ett slag mot sin psykiskt nedbrutna sambo. ”Men det var ju inte knytnäven” försvarar han sig med, innan han faller i gråt över sin bristande impulskontroll och tvingar offer att trösta förövare.

Det är så bra gestaltat att man önskar att Runge gjort filmen bara om dem, istället för att som nu överösa tittaren med en ensembletragik som efter hand känns mer urvattnat effektsökande än angelägen.

En sak till. David Denciks rollfigur, hur tänkte man där egentligen? Han går runt i för högt uppdragna shorts och pedofilslickar på en godisklubba och skall föreställa gangster, men verkar konstruerad av en manusförfattare vars kunskap om kriminella hämtats från Kalle Anka. Om syftet är att göra honom till en karikatyr så riskerar man också uppfatta historiens överdrivna svärta som karikatyrartad. Och vad är då meningen med alltihop?

Mats T Olsson
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons