Captain America räddas av den stora berättarglädjen
Captain America. Blotta titeln på den senaste serietidningsfilmatiseringen från Marvels superhjältestall lär få landets USA-fobiska kulturskribenter att vässa pennan, redo att hugga den rätt genom huvudpersonens stjärnbeprydda sköld och rakt i hjärtat på den imperialistiska amerikanska självbilden. Till viss del är kritiken befogad. I både namnet och den tecknade förlagan, konstruerad under 2:a världskriget som moralhöjare när USA vacklade om militär inblandning, ligger ju inbakad en lika arrogant som osmaklig propagandistisk patriotism.
Men det blir också tämligen menlöst att vara alltför hård mot regissören Joe Johnston (Rocketeer), som trots allt är bakbunden av ursprungsmaterialets ideologiska grund. Han skall istället ha beröm för att han slängt in en tacksam dos ironi och ödmjukhet i manuset. Ironin blir allra tydligast i ett sång- och dansnummer skrivet av Alan Menken, mest känd för olika Disney-ledmotiv, där Captain America tvingas göra töntiga publika uppträdanden tillsammans med benviftande donnor klädda i den amerikanska flaggan. Det är för övrigt den bästa scenen i hela filmen.
Ödmjukheten kommer via den genomtrevlige huvudpersonen (Chris Evans). Innan han förvandlas till vältränad superhjälte som slåss mot nazisterna är han ett 40-kilos astmafall som aldrig vunnit en fajt i hela sitt liv. En eloge till specialeffektmakarna för det otroliga förvandlingsnumret.
Slutligen räddas upplevelsen av berättarglädjen. Captain America är absurd men solid matinéunderhållning med snygg 40-talsestetik och glimten i ögat. Det märks att Joe Johnston tidigare arbetat med Indiana Jones, vilken det också refereras till i några scener. Kul också med kopplingarna till andra Marvel-skapelser. Ett medvetet drag eftersom man bygger upp mot ensemblefilmen Avengers med premiär nästa sommar.
Återstår att se om man lyckas höja kvaliteten ytterligare några snäpp tills dess.
