Biers komiska tvärvändning till Mamma Mia-land
Jo, men det är också den danska filmdrottningen Susanne Biers nya film. Ett simpelt kommersiellt trick eller bara pur tillfällighet? Kanske både och. Ändå framstår Biers situationskomedi som djupare än Marianergraven jämfört med ABBA-spektaklet. Hon är en skicklig dramaturg och lyckas återigen hålla sig på rätt sida gränsen för vad som manipulativt skaver.
Frisören Ida har precis avslutat sin cellgiftbehandling men det kommer ta flera månader för håret att växa ut igen. Så länge har hon en blond peruk. Hon kommer på sin otrogna make hemma i soffan men bestämmer sig ändå för att åka iväg till sin dotters bröllop i Italien. På flygplatsen backar hon in i fruktmagnaten Philip (Brosnan) som visar sig vara blivande styvsonens pappa. De ses senare på planet ner parallellt som deras barn planerar Sorrento-bröllopet i en magisk villa. Romcom-attributen prickar av varandra på löpande band, men utan att sticka i ögonen.
Delar av den danska skådespelareliten gör sitt jobb med bravur. Alltid strulige Kim Bodnia (Pusher) som den patetiske maken, Paprika Steen som den oförstående vulgokvinnan hon gör så bra. Trine Dyrholm övertygar dock mest i huvudrollen. Hennes skådespel lyser upp varje scen och hennes komiska tajming är god.
Den ursprungliga svenska titeln var Den skallige frisören, alltså en direkt översättning av den danska originaltiteln. Jag antar att filmbolaget inte ansåg den som tillräckligt kommersiellt gångbar. Filmen bygger mycket på komiska kontraster så originaltiteln hade varit betydligt mer intressant. Jag hinner gäspa nästan två gånger innan jag ens kan säga den nya och obotligt fantasilösa titeln.
Men den ska inte avskräcka de hugade. Biers film är ett underhållande stycke soldränkt familjehistoria, en feelgood (with a little twist of bad)-kramare i höstslasket. Alla karaktärer har små svarta känslohörn som de går in i hela tiden. Här finns också en behövlig dos ironisk Italien-romantik.
”Ta det onde med det gode”, avslutade alltid Lars von Trier sin briljanta tv-serie ”Riget” med. Citatet går även att applicera på landsmaninnan Biers filmkatalog. Det är ömsom vin, ömsom vatten. Eller snarare ömsom inträngande panik och ångest och ömsom mer trivsamma komedivatten.
Nu gick det i och för sig tre mörka filmer mellan Livet är en schlager och nya Bröllop i Italien, men ändå.
Bröllopsfilm verkar stå högt i kurs för tillfället med amerikanska storfilmen The Big Wedding som kulmen på svenska biografer i vår. Situationen är givetvis som upplagd för både drama och komedi, obekväma avslöjanden och kalla fötter.
Bäst i klassen? Jag måste nog säga Robert Altmans A Wedding från sent 70-tal. Den rekommenderas starkt som ett suveränt ensemblespel och lite mer svartsynt komplement till Biers film.
Fredrik Söderlund
