Apan sopar mattan med människorna

Det handlar trots allt om ett misshandlat, överexploaterat koncept som hade sin formtopp med Franklin J Schaffners original från 1968. Inte ens den visionäre Tim Burton lyckades göra något vettigt av sin nyinspelning från 2001.

Därför känns det som en smärre sensation att brittiske regissören Rupert Wyatts lustigt döpta Apornas planet: (r)Evolution inte bara är det finaste bidraget till serien på 43 år, det är också en av sommarens bättre fungerande storproduktioner. Wyatt har gjort en underhållande ursprungshistoria (’prequel’) om civilisationens stundande undergång, lika mycket däggdjurs-drama som primat-action och en vass udd riktad mot mänskliga beteenden. Här får vi förklarat för oss bakgrunden till händelserna i den första filmen, där några hemvändande astronauter gör den horribla (?) upptäckten att apor tagit Homo sapiens plats som härskare över planeten.

Den största äran i filmen går till en digital sk(ap)else. Specialeffektbolaget Weta Digital (Sagan om ringen-trilogin) har låtit Andy Serkis – mannen bakom Gollum och motion performance-teknologins okrönte konung – spela apa och sedan med datorns hjälp förvandlat honom till chimpansen Caeasar.

Och med all respekt för övriga skådisar i ensemblen, den apan kan spela.

Till en början, när Caesar fortfarande är en hiskeligt söt unge, ser han lite malplacerad ut, nästan inklippt. Men när berättelsen når fram till den fullvuxne Caesar är illusionen enastående. Precis som med Gollum är det inte den fotorealistiska närvaron som imponerar mest utan kroppsspråk, mimik och ansiktsrörelser. Likt de klassiska Tarzan-filmerna stjäl apan varje scen från de mänskliga rollfigurerna, som vid sidan av huvudpersonen, den sympatiske men etiskt vilsna forskaren Will (James Franco), är ganska platta. Frida Peintos enda syfte är att vara söt, Tom Feltons (Drake Malfoy i Harry Potter) att vara elak, John Lithgows att vara senil, och så vidare. Men det kan också vara en medveten taktik för att få apan att framstå som en ännu bättre aktör.

Några saker dämpar betyget. Länge känns filmen opersonlig och manuset har en hel del logiska brister. Lustigt också att de försett det stackars djuret med byxor. Kanske vore det alltför obekvämt med en liten apsnopp som hänger och dinglar framför den känsliga delen av biopubliken (läs: den amerikanska kristna högern). Men små blessyrer åsido, så fort Caesar stirrar på en med sina perfekt återskapade digitala ögon är det omöjligt att värja sig.

(r)Evolution var namnet.