Abraham Lincoln som vampyrjägare

Jag försöker föreställa mig att Svenska Filminstitutet beviljade ekonomiskt stöd till något liknande, säg, Olof Palme - Zombieslaktaren. Tanken svindlar.

Filmen handlar alltså om Abraham Lincoln (spelad av Benjamin Walker, med svansföringen och utseendet hos en ung Liam Neeson) som tydligen inte bara var USAs 16:e president mellan 1861-65 utan också vampyrjägare av rang. Driven av en personlig vendetta från barndomen ger han sig ut nattetid och slaktar slavägande blodsugare i den amerikanska södern med en gigantisk silvermantlad yxa.

I erektionsframkallande snygga scener svingar ’ärlige Abe’ sitt vapen som den värsta kampsportsexpert. Huvuden flyger, blodet sprutar och hela träd kapas med ett enda hugg. Det är absurt fånigt och sanslöst coolt på samma gång, ett paradoxalt tonläge som blivit lite av regissören Timur Bekmambetovs signum. Efter genombrottet med Night Watch (2004) har den ryske filmskaparen gjort sig känd för galet överdrivna och tekniskt briljanta actionmoment. Du som sett Wanted (2008) vet vad du har att vänta. Bland höjdpunkterna i Abraham Lincoln finns en sekvens där hjälten fajtas mot en vampyr som kastar hästar omkring sig mitt i en skenande hästflock. En annan är slutscenen som utspelar sig på ett tåg som färdas på en kollapsande, brinnande bro.

Till grund för manuset ligger en bästsäljande bok, skriven av Seth Grahame-Smith som gjort succé med så kallad ’mash up’-litteratur av typen Stolthet och fördom och zombies (2009), där han tagit klassiska berättelser och kombinerat med moderna fiktionsinslag. I Abraham Lincoln väver han samman vampyrmytologi med den amerikanska inbördeskrigshistorien, där vampirismen kan ses som en metafor för slaveriets blodsugande omänsklighet. Det är så långt ifrån Twilight man kan komma. Gengångarna i Lincoln är inga sjukdomsbleka pseudoromantiker, utan demoniska väsen av pur ondska.

Det leder oss också till en av filmens svaga punkter; avsaknaden av humor. Visst finns scener som är komiska i sin medvetna stupiditet, men likt Cowboys & Aliens har man märkligt nog valt en seriös approach till materialet. Jag kan inte låta bli att känna att med mer glimt i ögat, och aningen färgstarkare skådespelare, hade det kunnat bli betydligt bättre.

Mats T Olsson