Vad Gunnar inte såg

Flodsliden är ett av Islands bördigaste områden. Det har fått sitt namn efter Markarfloden som tillsammans med andra vattendrag in på 1950-talet gjorde den flacka dalgången till svårhanterlig våtmark. Invånarna har därför huvudsakligen bott på den vidsträckta sluttning (lid) som löper utmed slättens norra sida. Följer man sluttningen österut i drygt en svensk mil kommer man till en punkt där den blir brant och stening och kanske är det därför gården som ligger närmast kallas Lidarende, eller i en svensk ungdomsöversättning: Lidsände.

Vid Lidarende kyrka finns en liten skylt som informerar om att här bodde en av Islands största hjältar – Gunnar Hamundsson.

Gunnar på Lidarende är en av huvudpersonerna i Njals saga, av många hållen för Islands främsta ättesaga. Själv kan han i någon mån betraktas som en historisk person men då han gick till sina fäder i slutet av 900-talet och historieskrivning länge var en genre med större estetiska än vetenskapliga krav känner vi honom nästan uteslutande som han beskrivits av sagans okände, kristne författare omkring år 1280.

Med undantag för några gårdar och de återkommande resorna till Alltinget utspelas hela Njals saga i det som idag är Hvolsvöllurs kommun där minnet av de blodiga släktfejderna ännu vårdas.

Enligt uppgifter på Internet grälas där fortfarande om sagans handling och aktörer. Det kan mycket väl stämma men har inte kunnat styrkas under arbetet med den här artikeln.

Gunnar på Lidarende var en stor kämpe och en oslagbar idrottsman. Många män hade han dräpt, såväl på Island som utomlands men det är ändå för ett ögonblick av vekhet han är mest ihågkommen. Ett ögonblick som begrundats och tolkats av många – däribland Verner von Heidenstam.

Gunnar och hans bror Kolskägg hade i eftermälet av en stor strid dömts att resa utomlands och stanna borta i tre år eller leva som fredlösa. De förberedde sin resa och tog farväl av sina anhöriga men när de ridit till Markarfloden, i mitten av dalen, snavade Gunnars häst. Han vände sig om och yttrade de berömda ord som Heidenstam senare omformulerade till följande strof:

Han talte sakta: -Fager blommar liden.

Hon aldrig tycktes mig mer fager förr.

Min gula åker väntar skördetiden.

För mig finns ingen väg från hemmets dörr.

Därefter red han hem till sin sista strid.

Verner von Heidenstam var en berest man, men på Island hade han av allt att döma aldrig varit.

När han gjorde Gunnar på Lidarende till en patriotisk symbolgestalt tog han sig så stora friheter med händelseförloppet och naturen att man kan fråga sig vad som är konstnärligt motiverat och vad som beror på ren okunskap.

I vilket fall är jag säker på att Heidenstam skulle utformat dikten annorlunda om han besökt Lidarende.

Heidenstams Gunnar är bruten och handlingsförlamad och fäller repliken redan vid dörren. Han bryr sig – liksom i Heidenstams mest berömda dikt om hemlängtan – inte stort om människorna utan längtar stenarna där barn han lekt. Det är viken där han som gosse badat (!) och det fuktiga gräset på hans fars ängar som håller honom kvar.

Det är en tolkning, en omdiktning i enlighet med Heidenstams patriotiska program men man kan undra vad Heidenstams Gunnar skulle sagt om han orkat rida till Markarfloden. Om han hade stått där hade han nämligen – vid klart väder – mycket väl kunnat se sina åkrar och tun, men om han bara vridit lite på huvudet kunde han också sett tre glaciärer. Utför liden forsar ett stort antal brusande bäckar och åar som glittrar i solen. Vände han sig åter mot havet hade han haft utsikt över Västmannaöarna.

Det är naturligtvis vanskligt att spekulera i hur ett landskap såg ut för drygt tusen år sedan, i synnerhet i ett område med aktiva vulkaner men glaciärerna lär ha funnits även då för det berättas – om än inte i Njals saga – om en man som lät begrava sina gudabilder i en av dem när landet kristnades några år senare.

Bäckarna omnämns indirekt i samband med att en av Gunnars hästar sprungit bort och det är ingen tvekan om att berget Tríhyrningur – Trehörningen även då höjde sin säregna topp, som en bergakungs krona, över liden. (Berget har fått sitt namn efter sitt utseende och längre fram i sagan tjänar det som mötesplats för de hundra man som samlats för att bränna Njal och hans familj inne.)

Där fanns alltså av allt att döma en spektakulär utsikt som hade dugt åt de flesta nationalromantiker. Vad säger Gunnar själv när han ser allt detta. Jo, (i Lönnroths översättning):

Fager är liden, så att den aldrig har tyckts mig så fager som nu: blekgula åkrar och tunen slagna. Hem vill jag rida och ingenstans fara.

Han befinner sig alltså i en milsvid, bedårande utsikt och tittar mest på sina åkrar och ängar. Det är kärleken till egendomen som får Gunnar att vända hem igen. Kanske tycker han verkligen att den är vacker men det gäller i så fall inte marken som omger den.

Att vild natur skulle kunna vara vacker var det ingen som tänkte vid den här tiden. ”Inget tyder på att medeltidens européer ens på Island la märke till naturen annat än som näringskälla eller trafikhinder” skriver Göran Hägg i sin litteraturhistoria.

En romantiker skulle uppskattat bäckarna för deras vilda dans och deras rogivande brus.

Bonden som jag bor hos medan jag skriver detta är så van vid det att han inte hör det längre, och detsamma gällde antagligen Gunnar.

(Till Heidenstams försvar kan man påpeka att han är långtifrån ensam om sitt misstag. Gunnars replik är flitigt citerad i turistbroschyrer och fotoböcker, som ett argument för bygdens skönhet.)

När Gunnar stod och såg tillbaka på sin egendom såg han alltså inte vad vi skulle ha sett. På samma sätt kan vi när vi läser om honom, hans fränder och fiender få bilder av det medeltida samhället som den tidens människor kanske inte skulle uppfattat, helt enkelt eftersom de var för självklara.

Sagornas Island är självhushållningens land och även om man gärna skaffar sig förmögenhet på krigståg i fjärran länder kommer basen i försörjningen från den egna torvan.

Silver spelar stor roll i berättelsen men egentligen bara som betalningsmedel i förlikningarna på tinget. Det händer att samma silvermynt vandrar fram och tillbaka mellan de båda parterna. Guld har ett ännu smalare användningsområde och verkar bara användas för att köpa anseende och inflytande, genom att ges som dyrbara gåvor till mäktiga personer.

Det vore naturligtvis att överdriva att kalla sagatidens kvinnor för emanciperade men det råder ingen tvekan om att de är starka aktörer. De har stort inflytande över gårdarnas skötsel och är på sitt sätt mycket engagerade i fejderna.

Sagan varnar tydligt för hur illa det kan gå om man inte låter den blivande bruden vara med och göra upp om trolovning och om en kvinna inte får sexuell tillfredställelse i ett äktenskap är det ett fullgott skäl till skilsmässa –åtminstone under den hedniska tiden och med hjälp av vissa juridiska knep.

I teorin lever Gunnar och hans vän Njal i en fullkomlig rättstat där varje sår räknas, redovisas och ersätts. Den starka sociala kontroll och det hedersbegrepp som präglar sagans aktörer bidrar också till att uppklarningsfrekvensen blir mycket hög – det är kutym att en dråpsman själv anmäler dråpet och ytterst få oförrätter förblir outredda.

Sagans författare är uppenbart intresserad av juridik och återger gärna de långa och rituella framställningar som hörde till tingsförhandlingarna.

Men i ett land utan skriftlig lag hamnar makten hos den som har den mest kunnige lagmannen på sin sida. Lägger man därtill den stora vikt som läggs vid formellt korrekta framställningar och att motståndarsidan kan stämma den drivande sidan om denna gör misstag i sin process blir resultatet ett stort godtycke. Den målsägande kan tvingas till mycket komplicerade intriger för att finna rätt formel för att stämma sin plågoande. Tur då att holmgång alltid finns som en sista juridisk instans.

Att hela Alltinget slåss är ovanligt, men alls inte unikt.

Tinget må vara den institution som bringar förlikning och fred men ger i sig utrymme för nya konflikter: När Njal och Gunnar rider dit kan deras fruar återuppta sin träta och fortsätta blodshämnden.

Trots att lagsagomän och tingsförhandlingar gör vad de kan för att reglera tillvaron är det en otrygg värld. Flera gånger berättas om folk som arbetar på fälten beväpnade.

Självaste Höskuld Vitanäsgode bär ett svärd i handen när han en tidig morgon gått ut för att så. Höskuld är en helgonlik, allmänt älskad man som inte har några fiender. De enda han har skäl att frukta är sina egna fosterbröder, Njalssönerna som förletts att hata honom. När de anfaller vill han inte försvara sig.

Njals saga utspelas under övergångstiden mellan asatro och kristendom och en del uttolkare anser att sagans övergripande tema är hur hedendomens blodiga fejder byts i kristen försoning.

Det är en händelse som liknar en tanke att Gunnars Lidarende idag främst finns på kartan som namn på en kyrka.

På samma sätt lever sagans aktörer med två motstridiga lojalitetssystem. Hedern och traditionen kräver att man försvarar och hämnar sina släktingar men sagans hjältar –och dess författare – lägger större vikt vid dessas personliga egenskaper.

Dåliga egenskaper kan sprida sig som en sjukdom men drabbar sällan en hel släkt. Det finns goda och dåliga människor i alla familjer. Gunnars egen son blir på goda grunder dömd till livstids landsförvisning.

Dråpet på Höskuld Vitanäsgode visar på det gamla tankesättens omöjlighet. Då Njalssönerna dräper sin egen fosterbror begår de inte bara ett stort illdåd utan försätter många män i en svår situation då de har lojaliteter till konfliktens båda parter.

Rollerna –och läsarens sympati – skiftar. Sigfussönerna som var Gunnars vänner och alltid red med honom och Njalssönerna när något viktigt var i görningen, blir nu mordbrännare och förföljs för det under resten av sagan.

På så sätt kan vi genom ögonen på Gunnar och hans fränder se vad de kanske inte såg men som vi nu lägger märke till eftersom det är av intresse i vår tid.

På samma vis som Heidenstam tyckte sig se sin tids frågor i Gunnars längtansfyllda blick, medan Gunnar själv kanske inte tyckte att där fanns något att se alls.

Annat än att skörden var mogen, och att det vore synd att resa bort då.

Urban Jarvid

magister i biblioteks-

och informationsvetenskap