Ryssland mellan öst och väst

Det stora frågetecknet idag gällande Ryssland är i vilken riktning landet ska utveckla sig. Mot en demokratisk framtid eller tillbaka till den autokrati som har varit gällande genom en så stor del av den ryska historien? Vägledning till svaret på denna fråga kan man försöka finna i den ryska historien. Under större delen av Rysslands historia har landet slitits mellan influenserna från å ena sidan väst och å andra sidan öst. Sedan 1700-talet har landet pendlat mellan korta perioder av modernism och impulser från väst, och långa perioder av återgång till den autokratiska isolationistiska, österländskt influerade kulturen.

När Mongolerna krossade det första ryska riket, det s.k. Kievriket, på mitten av 1200-talet kapades effektivt de band som hade funnits till väst. De splittrade ryska furstendömena låg under mongoliskt inflytande fram till 1400-talets slut, då Moskvastaten började samla riket åter.

Det ryska politiska systemet som formades under den mongoliska tiden karakteriserades av tsarens oinskränkta makt. Det fanns ingen kraft som balanserade denna och tsaren hade makt över alla invånares liv och egendom. Böndernas frihet blev allt mer kringskuren och den större delen av dem blev livegna, med nästintill obefintliga rättigheter och rörelsefrihet. Uttalandet från en tidig storfurste apropå invånarnas rättigheter och plats i samhället att ”alla är slavar” är symptomatiskt för förhållandena.

Den enda möjliga motpolen till tsarmakten, högadelns makt, var mycket svag, de hade ingen rätt till sin mark, utan denna var knuten till tjänst i staten och kunde ryckas bort genom en nyck från tsaren. Ägorna var också minimala jämfört med förhållandena i Västeuropa och Polen-Litauen. Kyrkan var också inordnad under staten. Således fanns det ingen kraft som kunde balansera maktutövningen från tsaren i det ryska samhället, ett förhållande som tyvärr har förblivit en konstant genom den ryska historien fram till vår tid. Ett starkt tema i den ryska historien har också varit främlings- och utvecklingsfobin och driften att isolera landet ifrån influenser från väst. Det var främst detta som Peter den Store försökte bryta med sina reformer, med målsättningen att komma ifatt just västmakterna.

Det ryska 1800-talssamhället var delat i två läger gällande Rysslands hemvist, som en del av Europa, eller som en separat enhet, med kulturella rötter i Bysans och med ett outtalat tankemönster som hade sina rötter i mongolriket. De förra kallades ”Västermän” och de senare ”Russofiler”. Västermännen såg till den västerländska rättsstaten, demokratin och rationalismen som en förebild, medan de såg Ryssland som obildat, vidskepligt och despotiskt. Russofilerna betonade de andliga värdena i det gamla ”Heliga Rus”, till skillnad från det materiella och omoraliska väst. Både Russofiler och Västermän såg Peter den Stores reformer som en vattendelare i den ryska historien. De förra såg det som en katastrof, de senare som en välsignelse.

Peter den Store (1696-1725) genomförde således det första försöket att närma Ryssland till väst. Peter ville framför allt förbättra statsapparatens förmåga att effektivt styra och administrera landet, och militärens kapacitet. Bäst gick det med de militära reformerna, som gav störst avtryck. Peters försök att skapa en effektiv och centraliserad byråkrati hämmades av korruption och nepotism. En byråkrati med ett Weberianskt ethos var en omöjlighet i den tidens Ryssland. Peter som var måttligt religiös, om alls, bringade kyrkan under fullständig statlig kontroll, efter svenskt mönster, och försökte skapa en sekulär skola. Utbildningen var annars kyrkans domän. Ett embryo till universitet skapades som senare skulle långsamt växa till sig, men någon generell sekulär skola blev det inte. Så sent som på mitten av 1800-talet var skolan huvudsakligen under kyrkan, och i miserabelt tillstånd.

En riktigt radikal reform var försöket att avskaffa adelns ensamrätt till högre positioner i statlig tjänst. Peter ville skapa ett meritokratiskt system som främjade social mobilitet i samhället, efter västerländska idéer. Denna reform överlevde dock inte Peter, och urvattnades snabbt efter hans död.

Peters reformer var startskottet för en serie försök att modernisera Ryssland efter västerländsk förebild. Problemet för dessa reformsträvanden var dock att deras effekter ofta misslyckades att tränga ner på djupet i samhället. Istället blev det ofta en fråga om yta och form, på bekostnad av innehåll.

Rysslandskännaren P-A. Bodin beskriver den ryska kulturen som bara kapabel till att se företeelser i svart och vitt, som en konsekvens av dess speciella religiösa och historiska bakgrund, något som har lett till att alla stora reformer av det ryska samhället har skett via tvära kast, där det gamla har setts som alltigenom dåligt och det nya som alltigenom gott. Detta kategoriska tänkande ledde till ett okritiskt anammande av de nya idéerna, där allt sågs som bra för Ryssland, utan nödvändig anpassning till lokala förhållanden. Denna s.k. maximalism förhindrade stegvis förändring av det ryska samhället. Istället skapade varje ogenomtänkt reformvåg motvilja, som lede till en reaktion, som i sin tur skapade en motreaktion och så vidare. Detta mönster blir väldigt tydligt när man ser på Rysslands 1900-tal.

Katarina II som tillträdde 1762, ville fortsätta Peters arbete, och underhöll föreställningen om sig själv som upplysningsfurste. Viss tryckfrihet tilläts men det hela framträder ändå som en chimär. Upplysningsprinciper som rätten att åberopa rättigheter gentemot härskaren lyste med sin frånvaro, inte heller idén om den fria bonden förverkligades. Snarare stärktes kontrollen och förtrycket av bönderna. Det s.k. Pugatjevupproret 1773, och senare den franska revolutionen, skulle helt ta död på alla föreställningar om ett upplysningsbaserat styre.

Reaktion och repression skulle följa på segern i Napoleonkrigen som en följd av rädslan för en spridning av de farliga idéerna. Men de ryska arméernas tid i Västeuropa hade sått frön till idéer om hur Ryssland skulle kunna reformeras. Sällskap av unga officerare konspirerade med avsikten att inrätta ett konstitutionellt styre i Ryssland. Detta resulterade i Dekabristupproret 1825, som dock snabbt slogs ner och en ny lång period av repression följde.

Inte förrän den förnedrande förlusten mot västmakterna i Krimkriget (1853-56) avslöjade hur långt efter Ryssland hade fallit kände den nya tsaren Alexander II sig tvingad att reformera landet. Ännu en gång i syfte att komma ifatt väst. Livegenskapen avskaffades 1861 och en väldig reformentusiasm spred sig i riket. Skolväsendet reformerades, pressfriheten utvidgades och det juridiska systemet närmade sig det i väst, med visst oberoende från statsmakten. När tsaren mördades 1881 av en anarkist, drog dock nästa tsar, Alexander III, i bromsen och försökte vrida tillbaka klockan på reformerna. Till viss del blev det också så, men anden var nu utsläppt ur flaskan och gick inte att locka in igen. Autokratins integritet var dock aldrig en fråga som tsaren var villig att kompromissa på. Inte förrän Ryssland drabbades av ytterligare ett nesligt nederlag, denna gång utdelat av Japan 1905, med efterföljande oroligheter i på hemmafronten blev tsarmakten villig att dela makten med en, dock svag, Duma. Trots tvära kast mellan reformvilja och repression så framträder 1700- och 1800-talen som en period där autokratin sitter tryggt i sadeln och influenserna från väst nyttjas när de är till fördel för makten, annars trycks de ner med emfas. Reformer liknande Peters eller de som kom att genomföras på 1900-talet blev det dock aldrig tal om.

Revolutionen 1917 innebar ett totalt förkastande av den gamla ordningen till förmån för en ide från väst; Marxismen. Denna maximalistiska ideologin, lånades inte från det kapitalistiska och liberala väst, som tidigare, utan från ett utopiskt väst.

I början, efter marsrevolutionen, fanns det utrymme för socialdemokrater och till och med liberaler i det revolutionära styret, men detta kom att ändras i och med novemberrevolutionen, då bolsjevikerna tog den fullständiga makten. Denna utveckling låg troligen i linje med vad som kan förväntas i den dynamik som en revolution frambringar, dvs. ett tillstånd utan auktoriteter och strukturer där våldet härskar och de mest extrema parterna tenderar att ta över. Det ligger i deras ideologiska natur att inte tolerera de andras värderingar, samtidigt som de synes vara mer villiga att bruka våld för att få sin vilja igenom. Så långt höll sig fortfarande revolutionen inom västerländska ramar, men det som skulle komma sedan, Stalins maktövertagande, har sedan dess varit ett trätoämne. Stalin antog en skepnad efter sitt maktövertagande, som mer liknade den traditionella österländska despoten, såsom mongol–khanen eller Ivan ”den fruktansvärda” IV från 1500-talet, än någonting som skulle komma av denna västerländska utopi. Kritiker av sovjettiden, från huvudsakligen liberalt håll, har hävdat på goda grunder, att Stalins diktatur var den naturliga fortsättningen på ”proletariatets diktatur”, oavsett om revolutionen hade tagit plats i väst eller öst. Detta är dock inte den bästa analysen. Istället ska Stalintiden ses som ett slut på den impuls av västerländskt tänkande som revolutionen innebar. Den österländska delen av den ryska kulturtraditionen tog överhanden, och marxismen drevs mer till sin maximalistiska ytterlighet än vad som kanske någonsin hade varit möjligt i väst.

När Sovjet rasade samman 1991, så var det tid för ännu en impuls av västerländskt tänkande. Enligt mönstret så var allt det gamla fel och det nya rätt. Den amerikanska varianten av kapitalism infördes utan nödvändiga modifikationer för de ryska förhållandena. Det tidigare sociala nätet revs bort och den systembundna korruptionen ledde till att industrin slumpades bort för en spottstyver när det nu var tillåtet att äga, det politrukerna tidigare bara kontrollerat. En sund kapitalism, grundlagd med stegvis utveckling, blev aldrig aktuell.

Den stora frågan idag är huruvida detta Jeltsinryssland bara var ytterligare en kort impuls av västerländskt tänkande, som i efterhand kommer att framstå som ett misslyckat försök att närma Ryssland vid väst, eller om det var början på en brytning med Rysslands starka asiatiska arv?

Putins tid har märkts av vad som tycks vara en återgång till denna auktoritära tradition, med pressrepression och schimärdemokrati. Det finns inget civilt samhälle, ingen motpol till den exekutiva makten och full kontroll av media har förvandlat Duman till en enpartiförsamling. Frågan som framträder är om inte ryssarna i detta läge föredrar stabilitet och en stark ledare som garant för denna, då deras erfarenheter av förändring är så traumatiska?

Putins uttalande om att Sovjetunionens fall var ”nittonhundratalets geopolitiska katastrof” visar på kontinuiteten i Rysslands brist på kontinuitet.

Det är omöjligt att bedöma huruvida Ryssland kommer att helt falla tillbaka in i gamla mönster eller om nästa reformvåg väntar någonstans runt hörnet, och om den i så fall kommer att lyckas bättre? Troligt är dock att Ryssland för en lång tid framöver är låst i ett reaktionärt tankemönster och att Putins avtryck sitter avsevärt djupare än Jeltsins!

Mons Krabbe

forskningsanalytiker

på SSA – Strategi och säkerhetsanalys