En gentleman i München

Folk som varit på plats berättade efteråt att när eld-upphör-signalen gick över skyttegravarna kändes tystnaden öronbedövande. Det var en novemberdag 1918, och året därpå möblerades Europa om av freden i Versailles. Förlorarnas pris blev högt. Men nu var det i alla fall över, kriget som hade gjort slut på alla krig?

Tjugo år senare, på hösten 1938, hade den fredsoptimismen prövats till bristningsgräns men ändå, tycktes det, ha stått rycken. Europa hade någon månad tidigare varit på randen till ett nytt krig med i stort sett samma laguppställning som 1914: Storbritannien och Frankrike mot Tyskland. Av habsburgarnas Öster-rike återstod en rumphuggen småstat. Rysslands, numera Sovjetunionens, roll var oviss. Brittiska och franska delegationer reste lite senare till Moskva men utan att komma någon vart. Det felade både vilja och förmåga.

Än så länge, på hösten för 70 år sedan, var Moskva en sidoscen. Intresset fokuserades på Berlin och den vid det här laget femåriga diktatur, som Adolf Hitler och hans nazister med förstummande effektivitet ställt Tyskland och omvärlden inför.

Diktatorn kunde vara charmerande när han ville, men uppfattades mest som en udda figur på de politiska tiljorna. I sina skrikiga stunder gav han intryck av en clown på villovägar, andra såg i mannen med det fotografiska minnet ett geni, åtskilliga talade hänfört om den suggestiva blicken men motsades av dem som bara sett två stirrande ögon; andra åter, och bland dem olyckligtvis den brittiske premiärministern Neville Chamberlain fick intryck av en rätt tölpaktig person, men en sådan som sannolikt stod för sitt givna ord.

När denne man ur folkdjupet i laga ordning utnämndes till kansler, hade han varit tysk medborgare några få år. Det säger något om hans effektivitet. In i rikskansliet medförde han ett lätt bagage, några få men fanatiskt omhuldade idéer, främst rasteorierna och föreställningen om Tysklands historiska rätt till territorier i öster.

1938 var den då 44-årige diktatorn som besatt av tvånget att revidera den orättfärdiga Versaillesfreden. Antingen han bluffade eller talade sanning så tycks han ha varit uppfylld av tanken att hans liv skulle bli kort och att allt han ville ha uträttat brådskade. Han bröt mot Versaillesfredens stadga för tysk upprustning och förpassade den så kallade skuldlögnen – att Tyskland ensamt skulle ha varit ansvarigt för krigsutbrottet 1914 – till skräpkammaren.

1936, tre år efter maktövertagandet, hade Hitler satt allt på ett kort och beordrat in en militär styrka på östra Rhenstranden. Den var visserligen tyskt territorium men fick med tanke på Frankrikes säkerhet inte befästas. De tyska styrkorna var svaga och hade just ingenting att falla tillbaka på om västmakterna valde att med vapenmakt försvara uppgörelsen i Versailles. Men något sådant motstånd syntes inte till.

Varför inte? Vapenmakt mot Hitler hade vid den här tiden inte lett till ett storkrig – i förlängningen hade det heller inte blivit något Auschwitz eller några sönderbombade europeiska städer. Hitler berättade senare att om västmakterna hade satt hårt mot hårt, hade han bara kunnat sträcka vapen.

Det kunde emellertid fransmän ochbritter inte vara säkra på vid det laget. Och vad London angår, så styrdes dess agerande, eller avsaknad av agerande, i hög grad av dåligt samvete. Britterna hade aldrig varit entusiastiska över de hårda tagen i Versailles och måste dessutom medge att kanslern Hitler – vad han sedan var för en figur i övrigt – onekligen hade en poäng när han hävdade Tysklands rätt till sitt territorium. De höga skadestånden hade gjort sitt till för att arbetslösheten skulle slå särskilt hårt i Tyskland, för att inte tala om inflationen 1923 när priset på en limpa steg till miljoner mark.

Denna benägenhet att se saken ur motsidans perspektiv skulle i andra sammanhang ha uppfattats som en gentlemannamässig hållning. Men som det nu var gick allting snett, eftersom vidsyntheten sprang fram ur en ödesdiger missuppfattning om motsidans avsikter. De engelska profilerna var med sina erfarenheter och personliga egenskaper oförmögna att förstå spelet. Det gällde inte minst Neville Chamberlain, som under krisåren avancerade från finans- till premiärminister. Redan hans yttre framtoning fick honom väl skickad att personifiera appeasementpolitiken.

Mr Chamberlain kom ur industriaristokratin, en torr kamrerstyp, i avsaknad av avväpnande charm, men vänlig och välmenande. Han hade övertygelsen, så konservativ han var, att skattepengar gjorde mer nytta i den sociala än i den militära budgeten. Hans avsky för krig satt djupt sedan hans bäste vän, kusinen Norman, kommit tillbaka från skyttegraven i en plastsäck, som vi skulle säga nu.

Sådana djupt personliga erfarenheter förklarar inte allt men låter oss se glimtar av förspelet till andra världskriget.

Adolf Hitler gjorde inga spektakulära utspel under 1937. Men i Österrike fanns en betydande nazistisk rörelse, som med diskret stöd från Tredje riket verkade för en anslutning, ”Anschluss”. Oron tilltog. Hitler inbjöd sin österrikiske kollega, Kurt von Schuschnigg, till sitt fritidsresidens Berchtesgaden. Det blev en dramatisk dag i mars 1938. Hitler höjde rösten och kallade in generalen Keitel för att demonstrera de tyska resurserna.

Schuschnigg undertecknade ett dokument med långtgående eftergifter för de tyska kraven. Åter hemma utlyste han en folkomröstning med ett ja eller ett nej till frågan om medborgarna önskade ett oberoende Österrike eller inte. Hitler svarade med att invadera landet och möttes på sin eriksgata av entusiastiska hyllningar.

Varför skulle England agera om österrikarna själva välkomnade sina tyska bröder? Det var ett sällsynt illa valt tillfälle att gå i krig, resonerade man i London. Premiärministerns motvilja delades av de flesta av hans landsmän.

Rädslan för de nya vapnen kan bara jämföras med skräcken för nukleär utplåning en generation senare. Nu var det berättelserna om gasdöden i skyttegravarna som skrämde, tekniken utvecklades och med den gaskrigets fasor.

Därtill kom döden från skyn. London hann få känning av flygets resurser under första världskriget. I oktober 1917 fälldes från luftskepp och flygplan 200 ton bomber, som dödade 857 londonbor. Anfallen pågick sex nätter i följd. Vilket inferno skulle inte tekniskt utvecklat flyg, kanske med gas i vapenarsenalen, sprida i Englands städer!

Sådana stämningar var vanliga, när den från Berlin skickligt orkestrerade propagandan under 1938 trumpetade sitt budskap: den omänskliga behandlingen av Tjeckoslovakiens tyskar. Det huvudsakligen tysktalande Sudetlandet hade anslutits till den nya statsbildningen Tjeckoslovakien, den senare ett projekt som med tiden skulle visa sig vara orealistiskt.

Hitlers utstuderade sätt att hantera minoritetsproblemet är emellertid en formidabel uppvisning i skenhelighet. Den brittiske historikern A J P Taylor påstår i Förspelet till andra världskriget (1961) att Hitler enbart var opportunist (vilket han förvisso också var!) och att han bara snabbt och effektivt utnyttjade situationer. Det fanns ingen plan bakom Tysklands aktioner mot Österrike, Sudet, Tjeckoslovakien, Danzig och Polen.

Som om utbrotten av propaganda enbart varit tillfälligheter som råkade sammanfalla med tyska intressen! Ännu i sitt politiska testamente, dikterat strax före självmordet i bunkern, inskärper Hitler Tysklands uppdrag ”att erövra land i öster”.

Denna rätt var han nu på 30-talet i färd med att praktisera. När vreden mot tjeckerna nått sin högsta nivå i radio och tidningar höll Hitler brandtal om sin plikt att förlossa landsmännen ur deras olidliga belägenhet. Diplomatiska aktioner var fåfänga. Chamberlain såg som sin kallelse att rädda freden och flög denna höst, på sitt sjuttionde år, tre gånger till Tyskland för att blidka den tjugo år yngre envåldshärskaren.

Vid det första mötet på Berchtesgaden lade Hitler fram sina krav för en fredlig avveckling av krisen. Chamberlain tog med dem till London och fick dem sanktionerade. När han med ett leende berättade detta för Hitler vid deras nästa samtal, i Bad Godesberg, fick han en kalldusch till svar: – Det där går tyvärr inte längre. Britterna ville inte slåss för Tjeckoslovakien. Men när deras premiärminister efter att i förödmjukelse ha gått Hitler till mötes ändå återvände tomhänt, då såg det nattsvart ut för den europeiska freden.

Det var den italienske diktatorn Mussolini som arrangerade en respit med den konferens i München, som gjorde stadsnamnet synonymt med eftergiftspolitik i förfall. Men så kändes det inte då. Neville Chamberlain reste hem med Hitlers namn på ett papper och hyllades som mannen som räddat freden i vår tid.

Det mest tragiska är att han ville väl men följde fel kompass.

Den hösten och vintern levde Europa som i en lättnadens utandning, med undantag för dem som tvingats betala. Men känslan av befrielse blev kortlivad. I den amputerade staten fortsatte konvulsionerna. Slovakien bröt sig ut, de glupska grannarna Polen och Ungern slet till sig saftiga bitar ur den sargade statskroppen.

Nu handlade det inte längre om att bistå staters tyska minoriteter. När den tjeckiske presidenten, den åldrade Emil Hacha, inte såg sig annan råd än att söka upp Hitler i Berlin konfronterades han bryskt med ultimatum: antingen ställde sig resten av staten under tyskt beskydd eller så skulle bomberna regna över Prag i morgon dag. Hacha fick göra som Schuschnigg och de andra. Han skrev på.

Men detta blev också brytpunkten. Winston Churchill och hans få likasinnade kunde inte längre avfärdas som hysteriska krigshetsare.

När Hitler kom till nästa punkt på sin agenda, fristaten Danzig och Polen – radio och press svämmade nu över av berättelser om förföljda, lemlästade och mördade tyskar – så hade han en del i sak rimliga argument. Den tyska provinsen Östpreussen skildes från den övriga staten av en korridor som förenade Polen med Danzig. Det tyska kravet på en korridor genom korridoren var inte obefogat.

Storbritannien och Frankrike hade emellertid gett Polen garantier vid ett eventuellt anfall. Och nu hade stämningarna svängt. Variationer hördes på temat ”varför ska vi slåss för Österrike, för Tjeckoslovakien”, och nu för Danzig. Mr Chamberlain sökte fredliga nödlösningar men tvingades till samma slutsats som Churchill: med den tyske diktatorn gjorde man inte affärer. När Hitler krävde att en polsk förhandlare skulle infinna sig i Berlin, försedd med alla fullmakter, gick tankarna till den behandling herrar Schuschnigg och Hacha fått utstå.

Nu gällde det inte bara Danzig och de polska gränserna. Det handlade om Europas säkerhet. Neville Chamberlain hann inse detta under den korta tid han hade kvar i livet.

Men också efter krigsutbrottet i september 1939 fanns en spänning mellan ”förnuftig” resonemangspolitik och övertygelsen att nu gällde bara hårt mot hårt. Den senare linjen blev entydig efter Frankrikes kapitulation och sedan Winston Churchill tillträtt som brittisk premiärminister på försommaren 1940.

Bengt Ingvar Ekman

f d andreredaktör