Genom livet med genusglasögonen på

Jag sörjer inte min roll som retlig. Det gör jag verkligen inte. Men jag omfamnar inte heller min nya roll som en aning för förvirrad, för ung och ständigt ett snäpp för skämtsam. Helt plötsligt möts man av uttryck som genusglasögon. Och där satt jag med mina genusglasögon. Va? Första gången jag hörde det blev jag på riktigt förvirrad. Var det här ett par fysiska och fantastiska glasögon av märket genus? Till mitt försvar krävdes det bara en liten stunds mental överläggning innan jag fattade grejen. En liten stund till och jag slog fast att det var något av det fånigaste jag hört.

På min lilla fina TV tittade jag häromkvällen på sista avsnittet av SVT:s Barn till varje pris. Programmet som handlar om de olika metoder som människor som vill men inte kan få ett barn tar till för att få ett. Programledare är Pia Johansson och hon börjar många meningar med ett ambivalent ”jag som aldrig själv fick några barn?”. Och jag tycker så synd om henne då men lika snabbt blir jag arg på mig själv för den tanken. Jag satte helt enkelt på mig de där genusglasögonen. Kanske är ambivalensen jag hör inbillad av mig? Det känns fel att ansluta sig till samhällets normer när de dömer människor till abnormalitet. Att det skulle vara något otroligt skevt i att vara kvinna utan att ha moderskap som livets mening och slutgiltiga önskan. Det känns som ett otroligt begränsande resonemang.

Men så kanske jag tar av mig de där glasögonen och då tror jag ändå att Pia Johansson är lite ledsen över det där med kidsen. Fast om det i så fall skulle komma ur en kvinnas längtan efter barn eller ett samhälles förtryck av de som inte längtar ihjäl sig det vet jag inte. Hon kanske till och med är ledsen över både och? Med eller utan de där glasögonen är ju allting i slutändan ändå himla oklart. Jag vill inte tänka på i vilken utsträckning jag faktiskt bara är en social produkt.

Ellen Eklund