En arbetsdag med 24 rädda ansikten

När sommaren var slut och tillika så sommarjobbet och studierna inte skulle ta vid igen förrän i mitten av november på grund av mitt uppehåll då fann jag mig själv arbetslös.

Nyheter • Publicerad 20 september 2012

Arbetslös på ett jagmåstehittaettsättattfåinpengarsnarastjagharinteensrådmedmat-sätt.

Så jag la mig på soffan i en vecka för att kontemplera men även för att apatiskt titta på kanal 6. Sedan reste jag mig upp för att registrera mig på alla bemanningsföretagssidor jag kunde komma på. Vilket var tre stycken.

Två dagar senare ringde de från Academic Works. Efter att krystande beskrivit mig själv med tre ord fick jag jobbet. Uppdraget var att vid fem tillfällen inventera fem stycken olika Ö&B i Örebroområdet. Det var samling klockan fem varje morgon för att sedan bussas ut till det för morgonen aktuella varuhuset. Blek och med gult klet fortfarande kvar i ögonen äntrade jag varuhusen.

25 arbetstagare trampandes innan det skulle dra i gång. Jag har aldrig sett så många personer med social osäkerhet i ett och samma rum. Obekvämt bytandes position för att man inte riktigt vet vad man skall göra av sig själv. Händerna i midjan, händerna knutna vid magen, händerna bakom ryggen, händerna i håret, tyngden på ena foten, tyngden på andra foten, nervöst gick det bara runt, runt, runt bland kropparna. Två personer för ett samtal. 23 personer låtsas inte lyssna.

Sedan drog det i gång. Jag räknade pingvinstänger, doftljus och tvättmedel tills det kliade över hela kroppen i det kliniska ljuset. Chefen gick förbi flera gånger och kallade mig öh, tjejen när han ville säga mig något. Jag bet i läppen.

När jag kommer hem håller jag en upprörd utläggning för min pojkvän, som är en bemanningsveteran, om den ökade osäkerheten för individen på arbetsmarknaden. Jag berättar om de 24 rädda ansiktena. Om att vi inte hade några namn. Om att de få ord som sägs på väg hem från varuhusen handlar om ifall man kommer att ha ett jobb imorgon. Om hur vedervärdig jag känner mig som distanserat gör ett besök i verkligheten för att sedan blir förvånad över den. Om den socioekonomiska aspekten.

Sen drar jag en sväng kring Zygmunt Baumans arbete, konsumtion och den nya fattigdomen. Drar en parantes om att han verkligen är min husgud och att han är så söt på bilderna och att jag önskar att han firade jul med mig. För att sedan avrunda med ett jag blir så ledsen och rädd.

Han kollar på mig, säger, Det jag tycker är skönt är att jag inte är skyldig dem någonting, jag kan komma och gå som jag vill.

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.